Vad är orsaken och vad är symtomen?

Häromdagen pratade jag om att våga ifrågasätta det som känns svårt. Att ifrågasätta och våga se saker ur andra perspektiv handlar också om självinsikt. Många människor går genom livet och saknar tidvis självinsikten. Vi kör på utan att lyssna inåt. Vi kör på utan att ifrågasätta oss själva. För de flesta människor tar det stopp någonstans och för att ta sig vidare behöver en vända blicken inåt och ifrågasätta sig själv. En del människor gör aldrig det. Kanske för att de inte vågar. Kanske för att de inte orkar. Vi har dem alla i vår närhet; människorna som inte vill ändra på sig själva. Människorna som ständigt letar fel och brister hos andra, men som aldrig aldrig aldrig vill eller orkar utveckla sig själva.

Jag brukade ta illa vid mig när människor påpekade mina brister. Jag tog illa upp om någon skämtade på min bekostnad. Det träffade ju alltid de där ömma punkterna ni vet. Jag tog allting ofantligt personligt och gick alltid i försvarsposition

MEN DU DÅ?!

Det var inte särskilt charmigt. Inte heller särskilt utvecklande.

Självfallet var det ett sätt att skydda mig själv. För när en sänker garden och låter andra människor komma nära blir en plötsligt väldigt naken. Samtidigt är det befriande för det finns inte längre någon mur och ingen fasad att upprätthålla. Det är en känsla av frihet.

Precis som jag skrev i det här inlägget har jag en känsla av att vilja ta reda på var allting började. Jag drivs av att veta hur jag hamnade där jag hamnade. Och om jag nu upplever att någonting gick snett på vägen – var? Många gånger har jag undrat vad som egentligen var och är orsaken till mina beteendemönster. Ville jag veta det behövde jag givetvis ifrågasätta mig själv och våga rota i det som är svårt. När jag väl började nysta i trådar och ärligt erkände saker för mig själv (och andra) insåg jag tämligen snart att det fanns olika symtom men bara en enda orsak – bara ett enda grundproblem. Roten till allt. För mig var det viktigt att gå till botten av kärnan och förstå mig själv för att kunna komma vidare.

Jag insåg att jag har släckt bränder genom åren. Grunden till mina beteendemönster har varit min osäkerhet och taskiga självkänsla. Jag ville till varje pris passa in och vara som alla andra. Min låga och otränade självkänsla tog sig uttryck i flertal symtom som på olika sätt påverkade varandra. Jag har haft olika typer av beroendeproblematik; alkohol, cigaretter, snus, socker – vilket har varit någon form av självmedicinering för ångest, skuld och skam. Mitt ätbeteende har också bottnad i någon form av självmedicinering. Jag åt när jag kände mig ledsen. Jag åt när jag kände mig ensam. Jag åt för att dämpa ångest. Och efteråt kände jag mig så smutsig och så skamsen att jag ibland spydde. Ett sådant skevt ätbeteende ledde till problem med kroppen på olika sätt; negativ kroppsuppfattning, problem med vikt, sömnproblem osv osv osv.

I tron på att varje av mina symtom har varit orsaker i sig missade jag länge den verkliga orsaken: min självkänsla. Allting, precis allting, bottnade på något sätt i min bild av mig själv. Orsaken var hur jag såg på och uppfattade mig själv, och symtomen tog sig uttryck i olika typer av missbruk som givetvis ledde till andra problem = olika bränder att släcka. Jag är säker på att symtomen hade fortsatt och fortsatt om jag inte hade gått till botten med var allting egentligen började.

Att erkänna för mig själv

JAG HAR LÅG SJÄLVKÄNSLA

var jävligt otäckt. Att sänka garden och fullständigt blotta mig är något av det svåraste jag har gjort, men det är också något av det viktigaste jag har gjort. Det gav mig möjligheten att börja leva mitt liv på riktigt. Det gav mig möjligheten att börja ta mig till den person som jag önskade, hoppades och trodde att jag kunde vara. Och mitt liv har blivit sjukt mycket roligare sedan dess. Det har ju varit många hinder och motgångar på vägen, men i slutänden är det alltid värt det. Livet blir vad vi gör det till: vilket inkluderar vår personlighet, vår kropp och vår hälsa. Att säga att det blir som det blir tycker jag är begränsande: det blir vad vi gör det till. Varken mer eller mindre.

Om jag inte hade sökt orsaken hade jag inte kunnat hitta roten till vad som var fel. Kanske hade jag än idag släckt bränder. Genom att titta närmare på mina symtom och på vad som egentligen gnagde på insidan kunde jag göra någonting åt det. Jag kunde bestämma mig för att träna upp min självkänsla. Det gjorde att jag kunde komma längre i min utveckling. Detsamma gäller dig. För när du väl hittar orsaken kan du bestämma dig för att gå vidare och du kan på så sätt komma längre än du någonsin trodde var möjligt. Det är då du kan lyckas

Annonser

En behöver inte vara ett nutcase för att gå till psykologen

Igår träffade jag psykologen på BVC. Det var ett spännande möte. Givande. Utvecklande. Och lite otäckt. Jag fick mycket att fundera på. Min BVC-tant kände att det stormade lite väl mycket hos mig där innan semestern och tyckte att det kändes lämpligt för mig att träffa psykologen. Semestertider kom och semestertider gick och jag fick aldrig någon remiss. Vid vårt senaste möte frågade min BVC-tant om jag ändå inte ville träffa psykologen, trots att det hade gått en tid sedan det blåste som värst.

Jag mår mycket bättre, svarade jag. Fast jag vill prata med psykologen ändå. Jag känner att det är mycket i mig själv som jag behöver rota i. För att komma vidare. 

Jag är bra på att rota i mig själv, men tidvis behöver en lite mer professionell hjälp. Det är utvecklande att någon utomstående tar en titt på insidan. En behöver inte vara ett nutcase för att gå till psykologen. Tvärtom. Det är utvecklande att prata med människor som kan sin sak. Genom åren har jag träffat olika människor som har som professionalism att vägleda och prata med människor. Och jag har aldrig ångrat den hjälp jag fått. Den har ju hjälpt mig att komma vidare.

Under min graviditet och min första tid som mamma har jag funderat mycket på min barndom, på mina föräldrars skilsmässa, på min taskiga självbild och på sådant som har varit svårt under livet. Jag antar att det är alldeles jättevanligt att ifrågasätta sådant som varit svårt i livet under en graviditet och det är utomjordiskt starka känslor som uppstår när en blir förälder. Jag har en stark känsla inom mig att vilja ta reda på var och hur allting började – även om det viktigaste för mig är att faktiskt göra något åt det. Jag vill inte fastna i något ältande utan jag vill gå vidare. Ändå, det är många år av mitt liv där jag gick omkring med en mur runt mig och spelade tuff. Det har självfallet påverkat mig. Det har påverkat min relation till mig själv och det har sannerligen påverkat min relation till andra människor.

För mig är det viktigt att ständiga ifrågasätta och våga värdera om. Att säga

JAG HADE FEL

tänka nytt, lära om och gå vidare. Vända blad precis som kungen. För om vi inte vågar se saker från andra perspektiv och omvärdera kommer vi aldrig att komma vidare. Då fastnar vi i våra beteendemönster och risken är stor att vi går genom livet olyckliga, bittra och med krossat glas i magen.

Till för bara något år sedan hade jag en bild av mina föräldrars skilsmässa som helt skiljer sig från den bild jag har idag. Om jag inte hade vågat rota i mig själv och inte vågat ifrågasätta den bilden hade jag gått genom livet med negativa känslor inför något som inte stämmer med verkligheten – vilket hade påverkat många av mina relationer. Därför har jag behov av att ta reda på var allting började. Jag vill sätta ord på känslor och förstå mig själv. För att utvecklas. För jag vet att ju mer jag förstår desto mer kan jag utvecklas och vara en människa som jag trivs med att vara.

Vi har ju alla våra fyllda ryggsäckar och vi har alla relationer som vi kämpar med. En del kämpar med sig själva. Andra kämpar med en pappa, en bror eller en vän. Vissa kanske kämpar med alla sina relationer. Aldrig ren och tam. Och jag tror att när vi vågar ifrågasätta det som känns svårt kan vi komma vidare. När vi öppnar rätt dörrar kan vi också släppa ut sådant vi inte behöver bära omkring på. Att släppa taget om det vi inte behöver innebär ju att vi kan förstå, förändra och lära om – vilket jag tror är förutsättning för att må sitt bästa jag.

Många människor tycker att det är obehagligt att prata om psykisk ohälsa. Det är obekvämt att prata om hur det egentligen är. Helst ska vi nicka glatt och säga att allting är bra bra bra. Men ingen människa mår bra hela tiden och ju mer vi pratar om hur vi mår desto oftare kommer vi att inse att vi inte är ensamma med våra känslor och upplevelser. Jag vill vara öppen och ärlig med mina känslor för att du ska sluta känna skuld och skam för dina känslor. Det är på tiden att vi slutar skämmas för vår mänsklighet. Sänk garden. Släpp taget om det du inte behöver. Embrejsa dina känslor. Gå vidare.

IMG_1975

Glädjen finns alltid inom dig

September baby! Min månad. Månaden när jag fyller 30 år och åker till Santorini för att fira tillsammans med min kärlek. Jag har alltid älskat att fylla år och min familj skämtar med mig för att jag fortfarande skriver önskelistor. För mig är födelsedag och andra traditioner ett sätt att behålla barnasinnet. Som vuxen är det tidvis svårt att se på världen på barns naiva och förväntansfulla sätt men jag tycker att det är viktigt att vara lite barnslig mellan varven. Det är inte bara första september idag utan också måndag och vi har alla en sprillans ny vecka framför mig. Jag räknar ner dagarna till fredag då jag har bjudit in till födelsedagsmiddag på Club Prime med familj och nära vänner. Jag är alldeles längtig jag!

Den här veckan kommer jag att fokusera på att välja glädjen. Att komma ihåg att glädjen finns inom mig och att det är upp till mig att plocka fram den när det känns svårt i livet. Ibland är det så enkelt att fastna i och beskylla andra människor för hur tillvaron är. Det är svårt att påverka allting som händer och sker, men vad jag däremot kan påverka är hur jag reagerar och agerar. En motgång kallas ofta för prövning, men jag tycker också att det är viktigt att komma ihåg att medgång och framgång också är en prövning. Att möta motstånd är en prövning av tålamodet och att lyssna på den inre rösten för att fatta rätt beslut istället för att ta den enkla väggen. Att ha medvind en tid är också en prövning för vår ödmjukhet och vår förmåga att inte ryckas med i allting som händer. Ibland kan jag få för mig att jag ska slitas ner i ett mörkt hål helt utan förvarning bara för att jag upplever harmoni och medvind i tillvaron. Så är det givetvis inte. Ibland kommer det att blåsa rejält i livet och ibland kommer medvinden att göra mig stark. Det är viktigt att komma ihåg båda sidor för att uppnå harmoni inombords och för att verkligen njuta av tillvaron just nu. Risken är annars att vi enbart tänker på vad som kommer sen  och därmed inte njuter av hur bra det känns nu. Var jag än befinner mig den här veckan fokuserar jag på att komma ihåg att glädjen alltid finns inom mig om jag väljer den. 

IMG_9678

Är du lycklig nu?

Något jag har fått lära mig det senaste året är knepet att hitta glädje i de små sakerna. Att det är de små ljusglimtarna i livet som gör skillnad. Jag tror nämligen att lycka ligger i att acceptera nuet och tillvaron för vad det är och göra det bästa av det man har. Du vet lika väl som jag att vi inte kan läsa oss till bra självkänsla eller lycka. Man kan inte heller läsa sig till att vara här och nu. Det är bra att läsa och hitta inspiration, men för att utveckling och förändring ska ske krävs övning och agerande.

Vad hindrar dig från att vara lycklig just nu? Din partner? Din mamma? Ditt jobb? Din hälsa? Din ekonomi? Eller är det kanske bara du själv? Jag är nämligen helt säker på att jag själv kan skapa min lycka och att du helt själv kan skapa din lycka. Jag tror också att en stor orsak till att vi känner oss olyckliga eller missnöjda med tillvaron är för att vi tror att livet ska vara något det inte är. Vi accepterar inte livet som det är. Vi önskar oss sådant vi inte har istället för att glädjas åt det vi har.

Är du ärlig mot dig själv om hur du mår? Att erkänna att något inte är bra är alltid ett första steg, och om vi kommunicerar ärligt med oss själva kan vi faktiskt släppa taget om det som gör ont och öka vårt välmående. Varför är vi då så dåliga på att kommunicera med oss själva? Jag tror att du vet det lika bra som jag. Men jag påminner dig för att jag tror att du behöver det. Det handlar i många fall om rädsla. Och att klistra på en mask och låtsas att allting är precis så där bra som det ska vara är ofantligt enkelt. Att lura sig själv är enkelt. En av de största orsakerna till att vi inte lever det liv vi vill handlar om rädslor. Att vi inte växer till den vi är och vill vara och uppnår det i vi vill och drömmer om handlar om rädsla. Jag vågar påstå att rädsla är en av de största hindren vid personlig utveckling. Insikten i hur styrd jag har varit av mina rädslor har inte kommit på rea. Jag har varit fruktansvärt begränsad som människa, begränsad från att leva det liv jag vill leva. Rädd för att jaga mina drömmar.

Och snälla, snälla. Kan vi inte lägga ner det här kollektiva frossandet i rädslor? Det finns så mycket destruktiva uttryck, så mycket ondska och aggression och maktmissbruk och förtryck och beroenden  och prestationsångest på grund av rädsla. Vi bryr oss så mycket om andra att det är sjukligt Vi jämför och apar efter och allra helst ska vi bräcka grannen lite, lite grann. Exakt vilken roll spelar din grannes liv i ditt liv? Om vi inte blandar oss i andra människors liv och istället lägger energi på vårt eget liv kommer vi att bli betydligt lyckligare.

Vad hindrar dig från att följa en dröm? Hindrar du dig själv från att följa en dröm and go for the goal för att du tror att andra människor inte skulle samtycka? Du är inte ensam. Absolut inte, men det är onödigt och dumt och korkat. Det är många gånger jag har sagt nej fastän jag menar ja bara för att jag trodde att människor skulle ogilla mitt beslut. Lika många gånger har jag sagt ja fastän jag inte velat för att jag fick för mig att andra människor hade förväntningar på mig som jag var tvungen att leva upp till. Förväntningar som jag hade skapat i mitt huvud, i min osäkerhet. I min rädsla för att inte vara tillräckligt bra som jag var. Jag brydde mig så fruktansvärt mycket om vad andra skulle tycka om mig. Jag brukade tänka att jag skulle prata mindre. Eller lite mer. Kanske vara lite mindre rätt fram och inte tycka så mycket. Kanske lite mer vanlig, lite mer lugn och stillsam. Jag tänkte att om jag bara hade lite tydligare revben, om höfterna var lite vassare skulle jag bli mer säker i mig själv och bry mig mindre om vad andra tyckte om mig. Det fungerar inte så.

Oavsett om vi gör sådant vi älskar och passionerat brinner för eller sådant vi egentligen tycker är tämligen tråkigt och meningslöst får vi ta konsekvenser. Eller hur? Gör vi  inte det som känns rätt för att vi är rädda för förändring och andras åsikter får vi ju ändå ta konsekvenser; konsekvensen för att inte agera utefter det vi vill och det som känns rätt. Det blir ju onekligen negativa konsekvenser för att göra i princip ingenting. Jag tror att lycka handlar om små saker, om ljusglimtar och småknep. Jag tror att det handlar om att leva livet här och nu. Om att göra det som är rätt för mig. Mitt liv blir allra bästa om jag följer mina drömmar och gör sådant som jag mår bra av. Du vet det. Men jag påminner dig i fall att du inte är särskilt bra att göra någonting åt det där som du verkligen behöver göra någonting åt. Du är förmodligen himla bra på att göra något åt en massa andra saker, men kanske inte helt bra på att ärligt kommunicera med dig själv.

Men du då Cilla, hur bra är du på att själv leva som du lär? Är du lycklig nu?

Svaret är väl att jag försöker. Sanningen är givetvis att jag inte alltid är lycklig. Jag försöker och ibland misslyckas jag. Men jag är lycklig med det jag har och jag gör vad jag kan med det. Jag är lycklig med hur mitt liv ser ut just nu. För mig är det klippt nödvändigt att vara den som tar kommando över mitt liv och att jag inte beskyller andra för mitt välmående i fall att jag skulle komma på att jag inte är något vidare lycklig. För det är ju mitt liv och jag är ytterst ansvarig för min lycka. Jag kan få hjälp med lyckan från yttervärlden och andra människor, helt klart, men i slutet av dagen handlar min lycka om vad jag gör med det som finns där på insidan. För mig handlar det om att skapa ett liv där jag trivs med det jag gör och den jag är. Att jag har roligt och att jag mår bra. Att jag säger ja till det jag vill ha och nej till det jag inte vill ha. Det är en ständig utmaning och en resa som pågår hela livet. Att våga känna efter och vara ärlig mot sig själv är svårt. Jag vet det för jag har ljugit för mig själv under stora delar av mitt liv. För mig själv och för andra. Rädsla och sanning är svåra grejer, men jag försöker möta mina rädslor och vara ärlig och nyfiken. Jag misslyckas bergis då och då, men för det mesta är jag väldigt lycklig och tacksam.

Vill vi upprätthålla må bra-balans i tillvaron är det ett arbete vi får ägna oss åt hela tiden

God morgon alla ni fantastiska människor!

Här hos mig bjuder den här måndagen på en härlig morgon. Solen skiner och jag inledde dagen med en morgonpromenad. Det var evigheter sedan jag gjorde det, men idag var det underbart skönt. Jag tog en sådan skön kvällspromenad igår kväll och fick sannerligen mersmak. Därför ställdes klockan något tidigare i morse och jag är stolt över att jag tog mig iväg. Jag har, som tidigare sagt, varit så väldigt trött under en tid. Därför tänkte jag att det är dags att vända blad och motverka tröttheten med att ge mig mer frisk luft. Att kliva upp på morgonen och röra på mig är något jag tycker om, men det har på sista tiden blivit ofantligt bortprioriterat för att orka med den arbetsbörda mitt jobb kräver. Att jag inte har energi till morgonträning just nu, eller att jag rentav har börjat gilla träning på eftermiddag och kväll, innebär inte att jag inte kan ge mig frisk luft och rörelseglädje i form av promenader på morgonkvisten. Det är ett ganska kravlöst sätt att röra på sig och det ger en bra start på dagen.

Förr gick jag ofta promenader för att jag levde efter myten att förbränningen är som bäst på morgonen innan frukost, men numera gör jag det för det lustfyllda i att röra på kroppen och för att det får mig att gå bra. Passande nog idag på Hälsa på dina villkor med Vevve och snyggingarna från Fitnesspodden där de idag avverkade myter om träning och hälsa där de bland annat tog upp morgonpromenadsfenomenet. Det var ett mycket intressant avsnitt och har ni inte redan lyssnat så gör det!

20140609-081827-29907233.jpg20140609-081827-29907763.jpg

Annars då? Jo men nu har jag tagit klivet ur den där märkliga bubblan har befunnit mig i ett tag. På riktigt. Det har varit utdragen PMS och utebliven mens och sedan mycket mens och jobbstress och magont och sockersug och sluta snusa och tycka synd om mig själv-känslor och så gnäll på det. Typ. Att backa bandet, sätta ner foten och verkligen reflektera över sin situation är viktigt. Jag insåg ju ganska snabbt att jag lite smått hade börjat fylla dagarna med för mycket saker, med för mycket tankar och med för mycket press på mig själv. Det handlar enbart om dagar. Dagar. Hela maj månad har jag fokuserat på att ta en sak i taget, en dag i taget. Jag har tränat mindre de veckor jag upplevde att jag behövde det och jag jobbade på effektivt men inte så att jag dränerade mig själv. Jag sov mycket. Jag åt bra. Jag höll någon form av balans mitt i den värsta stormen. Prisa Gud. Så, under några dagar tappade jag fotfästet och gjorde allt tvärtom. Var det farligt? Nej. Inte det minsta.

Jag är ytterst medveten om hur jag fungerar. Jag vet varför jag gör som jag gör. Det tar tid att skapa nya beteendemönster. Det tar tid att bryta gamla rutiner. Hjärnan älskar det som är invant. Hjärnan älskar det den känner igen. Därför faller det sig mycket naturligt för mig att bli lite gnällig, lite destruktiv och få cravings efter sött när jag åker berg- och dalbana inombords och upplever att jag är stressad eller ledsen. Under ett par dagar gav jag inte kroppen det bästa bränslet, jag lade vikt vid saker som egentligen är meningslöst i mitt liv och hade vad vi kan kalla för fel mental inställning. Vips uppenbarade sig vad vi kan kalla för hjärnspöken och mörker. Slutsatsen en kan dra är att det är och alltid kommer att vara viktigt att ideligen ge sig själv kärlek, att ge kroppen rätt bränsle och att fokuserat välja vad en lägger energi på och inte. Att jobba med sig själv är en never ending story. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: självkänsla, den mentala biten och kärlek till sig själv är något vi behöver ägna oss åt for life. Det finns ingen kortsiktighet i det arbetet. Inga quick fixes eller snabba resultat. Vill vi upprätthålla må bra-balans i tillvaron är det ett arbete vi får ägna oss åt hela tiden.

Några jobbiga dagar är nu förbi. Det har inte varit farligt för mig att ta mig igenom dessa dagar. Det har snarare gjort mig starkare och öppnat mina ögon för nya erfarenheter och perspektiv. Jag har lärt ännu mer om mig själv. Jag vänder blad. Jag är ödmjuk inför att jag vet hur det känns att vara lite svajig i sinnet. precis som att jag vet hur det känns att ha flow. För att växa som människor behöver vi både ljus och mörker. Vi behöver både flyt och motstånd. Nu säger jag hejdå negativa tankar, hejdå lägga energi på fel saker. Hejdå sockercravings. Hejdå dåligt samvete. Hejdå hejdå. Jag vänder blad och tänker skaffa mig en riktigt schysst vecka.

Det är inte skiten som bromsar utan hur vi ser på skiten

God morgon!

Igår var jag på föreläsning i Kalmar och lyssnade på Jesper Caron. Jag har lyssnat på honom en gång tidigare, men då inom annat tema. Gårdagens föreläsning handlade om humörträning. Som misstänkt var det en mycket givande föreläsning som bjöd på insikter, aha-upplevelser, tårar och skratt. Att sitta och lyssna på Jesper i flera timmar var inte särskilt svårt. Han har en helt galen energi och den smittar av sig.

20140515-085133.jpg

Föreläsningen handlade om fyra delar för att träna sitt humör och för att lära sig att må så bra man kan så ofta man kan: fysiologi, fokus, attityd och språk. Särskilt stor vikt lades vid kroppens rörelsemönster och vår attityd. Något jag själv har tränat på och utvecklat mycket under det senaste året. Särskilt intressant var hur man själv kan bygga sitt humör och alltid har möjlighet att välja hur man ska reagera i situationer som uppstår. Det senaste året har jag till exempel tränat mycket på att inte låta människors negativa energi påverka mig och dränera min positiva energi. För vi har ju alla dessa energitjuvar i våra liv, eller hur? Jesper pratade om energitjuvar på ett sätt som stämmer väl med hur jag har motarbetat dessa: att tänka på mig själv som den som styr. Alltså att energitjuvar enbart är energitjuvar om jag låter dem tjuva min energi. Om jag inte tillåter människor att ta min goda energi kommer de inte åt mig. För det finns alltid knep att ta till, även om det ibland är riktigt svårt. Men det går, det gäller bara att lära sig att själv ha rätt attityd och att tänka lite outside the box.

Att ha rätt attityd, rätt mental inställning, är också något jag lagt mycket fokus på. Jag bestämde mig för något år sedan för att bli en gladare människa och har sedan dess lagt ner mycket arbete på att bli det. Att gå från någon som tyckte ganska synd om sig själv och såg på livet ganska cyniskt till att bli tämligen positiv är inte något som skett på en handvändning. I början kunde jag undra vem jag egentligen försökte lura och fick träna oerhört medvetet för att inte ta till mitt gamla invanda beteendemönster i otaliga situationer. Ju mer jag tränade desto bättre gick det eftersom jag hade en tydlig bild över vem jag ville vara. Jag ville inte vara negativ och cynisk. Jag ville inte bära omkring på en kliande offerkofta. Min bild av den jag ville vara plockades fram och så småningom började jag utvecklas till superlativkvinnan. Något som har underlättat förbluffande mycket i mitt liv. Det finns ju en viss skillnad mellan att ha kul och att ha hysteriskt, fenomenalt döroligt. Eller hur?

Att ha rätt attityd är, för mig, också att reagera med fokus på möjligheter istället för hinder i situationer som uppstår. Eller kanske ännu bättre som Jesper uttryckte det: Vad finns det för bra med det här? Vad kan jag lära mig? Vad finns det i den här situationen som gör att jag kan leva mitt liv på ett sätt jag inte hade gjort annars? De där första sekunderna när något inte går min väg kan jag sällan påverka min reaktion. Det kommer som en omedelbar impulskontroll långt ifrån tårna, en urkraft som sällan går att påverka. Däremot kan jag påverka hur jag reagerar efter de där första sekunderna när den första impulssignalen har lagt sig. Då kan jag själv välja med vilken attityd jag bemöter andra människor och vilken attityd jag plockar fram i svåra situationer. Här handlar det också många gånger om att faktiskt inte bry sig om vad andra tycker, utan att fullständigt skita i det. Det är nämligen oväsentligt och fullkomligt onödigt. Du vet lika väl som jag att det alltid kommer att finnas människor som säger att saker inte är genomförbara, roliga eller bra och om jag ska lyssna på dessa människor blir det inte mycket positiv input i min vardag. Det är onödigt om något eftersom mitt mål i mitt liv är att vara mitt bästa jag och leva mitt bästa liv. Att jämföra sig med hur andra har det, vad andra presterar eller hur andra ser ut gör mig skev och osäker eftersom jag aldrig någonsin kan bli precis som alla andra. Det plockar inte fram den rätta gnistan i mig, och är det något jag har lärt mig är det att den rätta gnistan kan skapa mirakel. Jag tror att rätt attityd, med fokus på vad som är bra för mig, gör mig inte bara gladare och mer tillfreds med mig själv utan det leder också till att jag kommer längre i livet: inom min karriär, inom min personliga utveckling, inom mina relationer. Ja inom livets alla områden. Precis som Linda Carlsson skrev igår i sitt inlägg är livet inte enbart en dans på rosor. Livet är orättvist ibland och så länge vi inser det och accepterar det kan vi göra något åt det. Det finns alltid lite skit här och där i livet men det är inte skiten som bromsar utan hur vi ser på skiten.

Hur jag gör med min medvetandebok

Jag har varit väldigt bra på att prestera. Ofantligt jättebra. Prestationsprinsessa ut i fingerspetsarna. Det är inte något som är unikt för mig. Många män och kvinnor har det problemet. Vi värderar våra prestationer bra mycket högre än våra personer. När jag började rota i mig själv kom jag fram till att det inte var något vidare fel på mitt självförtroende. Det vacklade tidvis på grund av min självkänsla och på grund av att jag trodde att jag var en bluff, men jag såg alltid till att prestera. Tyvärr var jag bättre på att lyfta mina misslyckanden mer än mina prestationer, och hur bra jag än presterade hade jag alltid lättare att kritisera det jag inte gjorde fullt så bra. Det fanns alltid något att peka på som kunde ha gjorts lite bättre. Det är sorgligt för på ett sätt är det många fina prestationer jag aldrig riktigt firat. Det var liksom tack och hej, nästa grej.

När jag bestämde mig för att ta tag i min självkänsla och min negativa självbild bestämde jag mig för att se mig själv med klarhet. Jag bestämde mig för att ta bort skygglapparna, acceptera problemen jag hade och göra någonting åt det. Jag behövde skapa positiva förändringar i min självbild. Get up on that horse. Vara kapten på båten. Jag kom nämligen till en punkt där jag insåg att jag hämmade min egen personliga utveckling. Inte mina vänner, inte någon pojkvän, inte någon kollega. Jag. Bara jag. Och jag ville vara den som kunde plocka fram min kreativitet, min energi, min coola personlighet och min drivkraft. Detta utan att fullkomligt ge blanka fan i vad andra tyckte om mig. Det innebar att jag behövde acceptera den jag är och sluta opp att ideligen välja att lyfta det jag gör. Det handlade inte om att tillföra något, utan snarare om att plocka bort föreställningar jag hade om mig själv och föreställningar jag trodde att andra hade om mig. De valda sanningarna jag så varsamt burit omkring på behövde röras om och jag fick inse att att jag hade haft fel i väldigt, väldigt många år. Fel på vilket sätt? Jo, men jag hade ju haft fel i att tro att jag inte dög som jag var. För det var ju det jag kom fram till, och det handlade inte längre om att bevisa det för andra. Den enda jag behövde bevisa det för var mig själv. Det var ju hjärnan jag behövde programmera om, uppdatera och börja tänka tvärtom.

Jag började träna den jag är, inte vad jag gör. Ett verktyg som har varit till stor hjälp har varit medvetandeboken. Jag vet att Mia Thörnblom kallar det för bra-bok, men jag gjorde min egen variant som jag valde att kalla för medvetandeboken. Sophia skrev förra veckan om Bra-boken i ett inlägg. Läs gärna det. För mig är det viktigt att skriva ner saker saker, det hjälper mig att jobba med mina tankar. När vi skriver ner saker blir det mer verkligt, det vi tänker finns och får fäste på ett helt annat sätt. Jag skriver nästan dagligen i min medvetandebok. Där lyfter jag den jag är, inte det jag presterar. Jag skriver ner tre positiva egenskaper varje dag/gång. I början fokuserade jag enbart på sådant som lyfte mig, men när jag upplevde att min självkänsla blev bättre, mer  vältränad började jag också skriva ner egenskaper jag tycker mindre bra om. Detta för att uppmärksamma sådant jag behöver förbättra. Det handlar inte om att såga mig själv vid ankelknölarna på något sätt utan bara att se saker från fler perspektiv. Har jag  till exempel haft en diskussion med någon där kritik mot mig som person uppkommit skriver jag upp den personens synsätt och försöker sätta det i perspektiv. Det har gjort att jag har kunnat se mig själv och mina mindre bra sidor på annat sätt och det har också gjort mig mer ödmjuk. Det är dock något jag inte rekommenderar att göra så länge man har låg självkänsla. I början handlar det enbart om att allting ska kretsa kring dig och det som är positivt med dig. Du är jordens mittpunkt. Varför? För att du är den viktigaste personen i ditt liv och den viktigaste relationen du har att förvalta i ditt liv är relationen med dig själv.

bekräftelsebok kopiera