Yoga är en mammas bästa vän

Något som utvecklats hos mig genom yoga är mitt tålamod. Jag började nosa på yogan under hösten 2012 och därefter har mitt intresse och min praktik utvecklats. Anledningen till att jag ville ge yoga en chans var att jag närmande mig den berömda utmattningsväggen och hann dra i bromsen precis innan en krasch. Jag mådde verkligen skit. Jag var stressad och hade ett konstant adrenalinpåslag. Hjärtat skenade och jag hade ångest. På nätterna hade jag svårt att sova och när jag väl somnade drömde jag mardrömmar som gjorde att jag vaknade kallsvettig. Det var en mörk tid.

Jag började göra det stämningsfullt hemma och testade yoga. Att enbart tända ljus och försöka ta det lugnt i min ensamhet fungerade inte för mig eftersom min hjärna gick på högvarv och tankarna skenade likt en hjord skrämda gaseller. Hammarslag till tiotusen. Jag behövde ett verktyg för att tacka nej till tankarna och yoga visade sig vara ett utmärkt verktyg. Jag lärde mig att landa i min egen kropp istället för att alltid alltid alltid vara i tankarna. Och just då hade jag inte särskilt snälla tankar om mig själv. Jag var oerhört självkritisk. Yogan gjorde mig mjukare på insidan och mer följsam i kroppen.

När jag sedan fick förmånen att prova Yogobe gratis i en månad blev jag hooked. Den där sommaren 2013 förändrade så mycket för mig. Jag började, på riktigt, rota i mig själv och vågade lyfta fram sådant jag stoppat undan så länge inom mig. Jag hade börjat resan, men hittade ännu en väg som hjälpte mig att sätta ord på känslor och upplevelser som fastnat i halsgropen. Jag vet att jag har tiden på yogamattan att tacka för det, och jag vet att yoga har gjort mig till en bättre människan utanför mattan också. Att landa i sig själv utvecklar. Så är det bara.

Därför är jag säker på att yoga hjälper mig som mamma. Vissa dagar är det tålamodsprövande gånger etthundrasju procent att vara mamma. Det går ju inte att resonera med en spädis som skriker wä wä wä och vill ha konstant bekräftelse. Då får en träna på att andas djupa andetag och ta fram det där tålamodet. Och de där dagarna när det har gått i ett och jag knappt hunnit borsta tänderna är jag lycklig för att jag har yogamattan att vända mig till. Extra lycklig är jag givetvis över att faktiskt få lämna Siribarnet till Mr och yoga i 90 minuter helt utan avbrott. Det är nästan lika lyxigt som att få bajsa med stängd dörr, duscha ostört och äta en middag utan barnskrik.

IMG_1323

FÖRE

IMG_1319

EFTER

Annonser

YOGAMOM 365: Rörlighet

På sista tiden tycker jag att jag har blivit mindre stel i kroppen och att den rörlighet som jag sörjt under graviditeten har blivit bättre. Min kroppskontroll förändrades snabbt när jag blev gravid och under en tid av graviditeten kände jag mig tämligen stel. När det värsta illamåendet och känslan av meningslöshet och olust avtog hittade jag tillbaka till yogamattan och sedan dess har jag gett mig själv tid för yoga, meditation och rörlighetsträning kontinuerligt. Det har hjälpt mig så otroligt mycket under graviditeten och gjort att jag vågat vara mentalt närvarande i mig själv under den stora förändring som en graviditet innebär.

När jag praktiserar yoga som gravid pressar jag aldrig kroppen, men jag arbetar för att bibehålla den rörlighet jag redan har. Eftersom hormonet relaxin mjukar upp bäckenhet inför förlossningen kan många uppleva ökad rörlighet under graviditeten och det är viktigt att vi inte pressar kroppen för hårt – trots att det känns som att det är möjligt. Den här månaden har Malin Berg väglett oss i YOGAMOM365 genom rörlighet och vi har redan kommit till den tredje veckan. Här hittar du inlägget från första och andra veckan.

blogg-ym-feb-v2-ny

Malin har pratat om att göra det enkelt för sig när en är gravid. Att rörlighetsträning och yoga inte behöver vara särskilt avancerat. Ett par övningar räcker för att bli av med den värsta stelheten. Det sättet att tänka tycker jag om, och det har jag sannerligen anammat de senaste veckorna när det har varit mycket för oss med renovering av huset. Små, korta stunder där jag ger min kropp kärlek räcker långt. Jag mjukar upp kroppen korta stunder på yogamattan hemma och jag arbetar med min rörlighet på gymmet – inför själva passet ser jag till att sträcka på och mjuka upp kroppsdelar och efter passet tar jag ofta en stund till någon kort yogasekvens som gynnar rörligheten. Jag tycker att jag märker skillnad från tidigare under graviditeten och är glad att jag lyckats bibehålla mycket av min rörlighet trots viktökning och växande mage. Min kropp talar om för mig när det är dags att dra i bromsen och jag lyssnar på vad kroppen vill. Det är på något sätt alltid mitt mantra – att lyssna inåt och göra det som kroppen tycker känns bra. Ibland gör jag några enkla övningar för att sedan helt ligga och slappna av på mitt yogabolster. Jag tror verkligen att styrketräning och yoga har hjälpt mig under graviditeten och att förtjänsten so far är en graviditet utan kroppsliga problem. Så länge jag slipper att ha ont någonstans är jag tacksam ❤

På Yogobes hemsida under VIDEOS och ”stretch” finns flertal sköna stretchsekvenser att ta del av. Jag rekommenderar er varmt att prova!

IMG_1417-1

 

Dagen efter en bra dag

Idag njuter jag av sötman efter en bra gårdag. Det var egentligen inget särskilt men helheten kändes så tillfredsställande i slutet av dagen. Jag kände mig upprymd, tillfreds och lycklig. Bitar föll på plats och insikter uppenbarade sig. Bitar som jag inte fått ihop på ett tag och tankar som grötat sig i huvudet. Jag kände mig som mig själv. Jag somnade i stillhet.

Otroligt ofta är det de här små sakerna i tillvaron som gör stor skillnad. Känslan av att känna sig viktig och boostad efter ett lyckat resultat- och utvecklingssamtal med sin chef. Värmen som infinner sig när en äter middag med sina föräldrar och känslan av tillhörighet: en närhet och självklarhet i att vara en familj. Att bli kramad av sin pojkvän med sådan kärlek att varje liten cell i kroppen känns värdefull. Att klappa sin växande mage och längta efter individen på insidan. En apelsin som smakar magiskt. En egen tvättstuga. Att yoga i det nya, harmoniska sovrummet – gott om plats och en upplyftande atmosfär. Mitt hem. 

Dagen efter: jag känner mig lite mer som mig själv idag efter ett par mentalt prövande dagar. Jag känner mig värdefull och stark. Jag uppmärksammar tonen på mina tankar och landar i att det svåra och det lustfyllda inte behöver vara förenliga med varandra. Det varma och det kalla behöver inte bli en ljummen gråzon. Allting får samexistera utan att jag ideligen behöver värdera det ena som bra och det andra som dåligt. Jag väljer saker jag blir glad av och gör mitt bästa för min egen skull. För att jag kan, vågar och är kapabel. 

IMG_1133

Idag vill jag uppmärksamma dig på tonen på dina tankar. Kanske kan du värdera lite mindre och kanske kan du förändra någon tanke till att bli lite mer mjuk och lättsam? Kanske kan du vara lite mer följsam mot andra – just idag? Och om du har tankar som känns svåra och okontrollerbara och irriterande kanske du kan välja att låta det vara precis som det är. Acceptera känslan. Värdera inte.

Kram Cilla ❤

Att våga uppleva det som händer här och nu

Vissa dagar är det svårare att vara gravid än andra. En del dagar känner jag mig fin och tycker om den växande magen och andra dagar not so much. Det handlar om acceptans och att vara närvarande i det som är här och nu istället för att enbart längta till den kroppen jag en gång hade eller till den kropp jag vill skaffa mig när den här resan är över. Vissa dagar är det svårt att lyssna inåt, vara inkännande och acceptera nuet. Idag behövde jag landa på mattan istället för att gno runt mina egna tankar i huvudet. På Yogobe finns en mängd klasser för gravida och dessutom postnatal träning – alltså klasser som är gjorda för tiden efter graviditeten. Idag valde jag en gravidyogaklass med Camilla Oldberg som jag har tagit flera gånger tidigare och som jag vet att jag tycker om. Camilla är harmonisk och lugn och positionerna får mig på bättre humör. Hon fick mig att inse att det handlar om att skapa rymd åt både mig och barnet och att den bästa tiden är nu. Jag behövde mer energi i kroppen efter ett par dagar med styrketräning och Camillas pass boostade mig – på många sätt. ❤

IMG_0954

Mitt mantra för 2015 är att jag ska våga uppleva det som händer här och nu. Det innebär att jag vill vara närvarande i min graviditet och i mitt barns ankomst. Jag vill njuta av det som händer inom mig på alla dessa olika sätt, men jag behöver också vara närvarande i det som är svårt. Och våga prata om det. Vissa dagar är det svårt att bära ett barn – inte bara för att hormoner åker berg- och dalbana, att jag reagerar på märkliga sätt och blir sugen på de mest märkliga saker utan också för att kroppen genomgår så stora förändringar. Somliga förändringar är helt utom min kontroll och då behöver jag våga släppa taget och åka med på det äventyr som en graviditet innebär. Om jag strävar emot och längtar bakåt och framåt missar jag mycket av det som händer precis här och nu. Som att mitt barn buffar omkring där på insidan av magen. Eller som att Joakim lägger sina händer runt magen och pratar med den där lilla individen som gömmer sig där inne. Eller som att jag faktiskt mår väldigt bra i kroppen och känner mig stark och fräsig – trots en växande mage som kan kännas i vägen och alltför stor redan nu. Jag vill vara närvarande och det blir jag genom acceptans – för mig själv och det som händer precis här och nu.

IMG_0955

 

Att göra vad en måste göra

Jag är ju litet tyst av mig för tillfället. Fullt fokus ligger på att klara den teoretiska och praktiska examinationen i morgon. Imorgon! Hur fort har det inte gått liksom? Det är mycket att tänka på. Allra helst när det kommer till teorin och alla dessa muskelnamn på latin och dess funktioner, men att programplanera träning är inte så enkelt som en kan tro. Jag har lärt mig så otroligt mycket de här två veckorna. Jag känner mig helt fullmatad. Och inspirerad! Jag vill komma hem och köra igång med nytt träningsupplägg, nya mål och nya tillvägagångssätt. Det riktigt spritter i kroppen. En nytändning skulle jag vilja kalla det. Bara jag tar mig igenom den däriga examinationen i morgon så kan jag börja lägga fokus på de spännande sakerna som väntar. Eller ja, jag ska ju givetvis ta mig igenom kommande vecka på kostutbildningen också. Det är mycket nu.

Igår hade vi examination i blodtryck, kalipermätning och omkretsmätning samt en konsultation. Och vem tror ni blev testperson? Jajamän, tjejen som från början inte var särskilt bekväm med att ta av sig tröjan. Jag! Nu har jag varit avklädd så mycket med mitt lilla gäng att jag i princip kastar av mig kläderna så fort någon nämner ordet mätning. It’s funny how things change. Men ni vet, allting händer av en anledning och jag har sannerligen fått tillfälle att träna på att vara bekväm i min egen kropp. Jag har stor, stor förståelse för hur det kan kännas den dagen jag mäter mina framtida kunder. Hur det gick? Jag har ingen aning. Det kändes okej, men jag tror att testerna bör vara ganska precisa och då har en ju inte råd med tabbar även om de är små. Vi får inte veta om vi klarar oss eller inte förrän all examination är över. Så trots att jag inte vet huruvida det gick vägen igår eller inte laddar jag för proven i morgon. Jag pendlar fortfarande mellan trygghet och panik. Jag påminner mig om och om och om igen att jag har lärt mig massor. Massor! Att det är okej om jag inte klarar mig även om jag givetvis vill ha min licens så småningom. Jag vill klara mig, jag jobbar för att klara mig men om jag inte klarar mig så innebär det att jag inte är redo för en licens och då antar jag att jag faktiskt behöver lära mig mer.

Nå väl. Jag gör vad jag måste göra nu när jag måste göra det, så kan jag göra vad jag vill göra när jag vill göra det. Alltså sen. Nu: fokus examination i morgon! Och ni, mina sötnosar, ni kan väl hålla tummarna för mig? Och under tiden jag är tyst kanske ni kan berätta vad ni gör? Semestrar ni? Jobbar ni? Tränar ni? Lagar ni något gott att äta? Tell me. Och just det. Vi ska prata om livet med PMS så fort det här är över. Jag vet inte om det är de där cystorna i min äggstock som gör allting värre, men dra åt skogen vad jag pendlar i känslor. Och mer då? Jag mediterar och yogar nästan varje dag. Det tar ner mig på jorden och igår sprang jag intervaller i backarna där jag bor och sedan yogade jag utomhus i gräset. Tio poäng på den upplevelsen.

20140717-132834-48514248.jpg

Den däriga chiapuddingen som avnjutes varje morgon. Fast jag saknar min kokosmjölksyoghurt en del. Och mitt eget kök. Massor!

Kram!
/Cilla, som har PMS och är känslomässigt begåvad på en och samma gång.

Förändring tar tid. Låt det vara så.

God morgon raringar!

Idag ville kroppen inte ta sig ur sängen. Jag har redan sjuklig träningsvärk i ben och rumpa efter gårdagens benpass och exakt hur jag tänkte att jag skulle klara av ett jobbigt spinningpass i kväll det vet jag inte. Det ska nog gå vägen, men jag kommer att få smiska rumpan både en och två gånger.

Istället för den där morgonpromenaden jag har gjort till vana att ta nu på semestern rullade jag ut yogamattan. Jag har faktiskt yogat de tre första dagarna i juli och det känns bra att ”vara igång igen” med sommaryogan. Det känns inte motsträvigt, men jag får kämpa lite för att få till det. Faktiskt ta mig lite i kragen och make it happen så att säga. Jag vet att jag älskar det när jag väl är på mattan, men jag behöver också se till att ta mig till mattan. Det ansvaret ligger på mig.

Det är ju så att det tar tid att bryta gamla vanor och skapa nya. Oavsett om det handlar om saker vi tycker om att göra eller inte tar det tid. Jag pratade om det med en vän häromdagen. Hon har fått rekommendationen av sin ayurvedaterapeut (ingen aning om det är rätt benämning på vad hen är, men ni förstår säkerligen) att yoga på morgonen. Min vän menade att hon har gått igenom programmet och att det känns hur bra som helst, att hon ser fram emot att komma igång men att hon verkligen i n t e vill yoga på morgonen när hon vaknar. Kroppen vill inte. Hon vill inte. Jag sa till henne, precis som jag skrev ovan: vi behöver ge oss själva tid att införa nya vanor i livet. Det tar tid och det måste få ta det. Det spelar ingen roll om det handlar om att få in som rutin att gå promenader på morgonen, att yoga en stund varje dag, att börja träna eller att sluta snusa – det tar tid att komma in i det nya. Det tog cirka 20 dagar för mig att faktiskt komma över den där tröskeln att inte vilja ta en snus varje dag. 20 dagar av att absolut låta bli! Det innebär att jag inte alls kan förvänta mig att jag ska gå en morgonpromenad och sedan vara en sådan som går promenader på morgonen. Det innebär också att jag inte kan yoga en morgon och sedan tro att jag per automatik ska få kontinuitet i min yoga. Det fungerar inte så. I början behöver vi kräva lite av oss själva, men vi behöver också känna in den känsla som det nya ger. Tycker jag om det här? Känns det bra i kroppen? Vill jag fortsätta? Det är viktigt att vi ger oss själva tid till att känna in det nya och rätt förutsättningar för att lyckas.

När jag kände in i min kropp efter morgonens stund på yogamattan signalerade den välmående, lugn och harmoni. Det är känslor värda att sträva efter både en och två gånger till, men det är inte känslor som kommer att uppstår helt av sig själv. Om jag vill känna lugn och harmoni i kroppen behöver jag ta mig till mattan och jag behöver göra det om och om och om igen tills det görs lite mer av sig själv. Förändring tar tid. Låt det vara så.

Favorit i repris: yoga varje dag i juli med #beyoga365

Varken maj eller juni har innehållit särskilt mycket yoga på mattan för min del. Däremot praktiserar jag att vara yoga utanför mattan. Hela, hela tiden. En kan givetvis undra varför jag inte yogar, när jag älskar det så mycket? Svaret är att jag egentligen inte vet. Jag har skyllt på tidsbrist, men vet att det egentligen handlar om upplevelsen av brist på tid. Yoga på mattan behöver inte innebära timlånga sekvenser och nötande av svåra positioner, tvärtom. Yoga på mattan handlar om att möta sig själv precis där en befinner sig där och då. I det lilla som i det stora.

Jag tror att jag, precis som Jeanna, har hamnat där jag försökt yogan till något den inte är: prestige. Jag tänker att det är som med sex. En får för sig att det måste göras mer avancerat och spännande för att en inte ska tröttna, när det i själva verket inte alls är på det sättet. Sex kan vara väldigt enkelt och väldigt njutbart om en inte försöker göra det till någon det inte är. Typ hårdporr. Jag tror att en mår bra av att yoga kontinuerligt, precis som det där med sex. Och jag kan inte vara den enda som säger: varför gör vi inte det där oftare? Oavsett om det handlar om yoga, sex, träning eller någon annan aktivitet som kräver viss insats av tid och engagemang verkar vi människor ibland glömma bort varför vi tycker om det och varför den där insatsen av tid i våra liv faktiskt innebär något positivt och gott för oss.

Jag har funderat så mycket på yoga de senaste veckorna. Men bara funderat, inte tagit mig till mattan. Det är som att jag är rädd för att behöva börja om från början. Som om magin ska vara försvunnen nu när jag inte har ägnat min matta någon kärlek. Jag tror att jag, precis som Jeanna skriver i sitt inlägg När prestationsprinsessan tar över träningen vill lite för mycket. Jag vill yoga, yoga, yoga och blir så där himla duktig på både teori och praktik. Det är ett onödigt beteende för jag vet att det handlar om att göra yoga till sin. Min yoga passar som bäst i balans med de andra delarna i mitt liv. På mitt sätt. För när jag gör någonting till ett måste dör allting. Det är precis som med mina kärleksrelationer. Jag drar iväg för fort i tankarna, rusar på och tar tusen kliv i förväg och låter inte min partner hänga med i utvecklingen. Blir Fröken duktig, duktig, duktig flickvän. Bränner ut min lust och allting bara dör för att jag inte räcker till.

Och det här är anledningen till att jag bara har funderat yoga och varit yoga utanför mattan den sista tiden. Jag har helt enkelt cuttat mig själv some slack och bestämde mig för att bryta ett beteendemönster. På mattan och utanför mattan. Att inte dra iväg i den här nya relationen jag försöker skapa. Att inte göra yogan till ett måste.  Och nu, nu känner jag mig redo igen. Jag känner mig redo för nya vägar i livet, för den här frigörelsefasen jag uppenbarligen befinner mig i. Jag känner mig redo för att ägna min tid åt att yoga. Ibland någon minut om dagen, ibland längre tid än så. Yogan i mitt liv grundar sig i välmående och i den nyfikenhet jag känner inför vad den gör med mig – på insidan, på utsidan. Vad passar då bättre än att yoga sig igenom juli månad? Sommaryoga med Yogobe kommer otroligt lägligt för mig och turligt nog kan jag få lite vägledning nu när jag känner mig lite off track yogamattan. Fyra veckor av sommaryoga som vägleds av Pia Wallberg och Blossom Tainton. Lägligt nog för min del är temat på den första veckan: Less is More.  Vi börjar idag och ger oss själva yoga så mycket vi kan under juli månad.

Om du är sugen på yoga och på att peppas av ett härligt gäng är detta ett tillfälle för dig att haka på.  På Instagram kan du söka på #beyoga365 #gobeyogi #yogobe för inspiration eller för att sprida din egen yoga practice för att kunna inspirera och peppa andra. Använd FB-gruppen #beyoga365 för att ställa frågor eller delta i den härliga atmosfären som råder där.

yoga3 336