Varför får folk tourettes i närheten av gravida?

En av de jobbigaste saker med att vara gravid var att få min kropp studerad och kommenterad. Min kropp förändrades snabbt och jag kunde inte dölja min nya pluffsmage. En av anledningarna till att jag valde att gå ut med graviditeten tidigt var just det; jag orkade inte gömma mig. Jag ville inte hymla. Jag var glad över grodan i magen, och jag kände att jag mådde bäst av att få vara öppen och ärlig. Att försöka piffa till mig fast jag kände mig fel tog på mina krafter. Och krafter är ju inget som direkt finns i överflöd den där första tiden av graviditeten. Jag valde också att berätta tidigt för att jag kände att vi behöver bli mer öppna med graviditeter som slutar i missfall. Om jag hade fått missfall hade jag velat vara öppen och prata om mina känslor. Så mycket som var femte graviditet slutar i missfall, och om vi kan vara mer öppna med hur det egentligen är kan vi skapa ett mer ärligt samtalsklimat. Igenkänning kan bli högre och fler kvinnor och deras partner kan känna att det finns bra stöd. Tillsammans är en mindre ensam.

Kanske var det så att mitt sätt att vara öppen med mina känslor och dela med mig av min kropp gjorde att människor kände att det var fritt fram att kommentera mitt utseende. För vad är det egentligen för märkligt behov vi har av att kommentera gravida kvinnors kroppar? Det är som att omgivningen får tourettes och måste, måste, måste kommentera den gravida kroppen. Det är som att det inte går att låta bli. Är du säker på att det bara är en? verkar vara en återkommande kommentar. Vet ni hur många kvinnor jag har talat med som uppskattar frågan?

Noll. Precis: INGEN.

Jag har inte pratat med någon kvinna som har uppskattat tjockiskommentarer under graviditeten. För det landar sällan särskilt väl och det blir sannerligen inte så där roligt som en del verkar tro. Jag har många växande gubbmagar på min arbetsplats. Jag ser människor som uppenbart har gått upp några kilon på alla möjliga platser jag hänger på, men jag säger det sällan eller aldrig till dem. Framför allt känner jag inte på kroppsdelar utan att fråga. Jag antar att folk menar väl, men de där kommentarerna om hur tjock en är och hur många kilon en har klivit opp hamnar ofta fel. Jag vågar påstå att den gravida kvinnan är medveten om både mage och vikt. Jag tror inte att hon behöver upplysas.

Min bakgrund innefattar övervikt, en negativ kroppssyn och ätstördhet. Jag har arbetat hårt för att bli mer kompis med kroppen. För en sån som mig är ryggsäcken tung nog att bära under en tid när kroppen förändras och blir större. Kommentarer från människor jag inte har någon särskild relation med rörde om i mig. Vissa dagar landade sannerligen kommentarerna om min kropp helt fel. Därför tänker jag så här; säg något snällt istället. Om du måste kommentera den växande magen – säg något som landar litet mjukare. Försök att inte trampa mottagaren på tårna. Och om du inte vill ha din kroppshydda utstuderad och kommenterad kanske du ska låta bli att helt kommentera andras kroppar. Kvinnorna som älskar sina gravidmagar kanske inte tar illa upp, men vi andra – vi andra tar illa upp och tjockiskommentarerna påverkar oss under gravidresan. Tro mig.

Annonser

Hej vecka 31!

75 procent av graviditeten är gjord och idag är det enbart nio veckor kvar till beräknat förlossningsdatum – 69 dagar alltså. Grodan beräknas vara runt 40 centimeter lång och väger cirka 1,7 kilo vid veckans slut. Det börjar bli ganska tungt och otympligt i kroppen, och mer och mer anammar jag den vankande ankan som gångstil. Jag har fortfarande inga fysiska mankemang, men däremot sover jag allt sämre på nätterna. Detta påverkar givetvis min energi under dagen och på kvällarna är jag ofta helt slut. Jag orkar inte särskilt mycket utöver jobbet just nu. Det är okej – jag låter kroppen styra och ägnar mig åt det jag orkar. Förra veckan tränade jag till exempel inte ett enda pass, och det får helt enkelt bli som det blir från vecka till vecka. Mr opererade sin axel idag och kommer att vara utslagen ett par dagar. Det gör ju att jag blir den som får ta hand om hemmet, och det känns bara dumt och onödigt att ställa massa höga krav på mig själv. Jag gör det jag orkar och prioritet just nu blir jobbet eftersom jag enbart ska jobba sju veckor innan föräldraledigheten. Jag börjar i ärlighetens namn känna  mig litet stressad.

IMG_1641

IMG_1629

Det är stor skillnad på magen morgon och kväll. På morgonen är magen mycket mindre än vad den är på kvällen. Typ jättemycket mindre. Min tatuering börjar bli ganska utdragen och jag undrar hur den egentligen kommer att se ut när det här äventyret är över. 😉

Den allra största skillnaden är givetvis hur mycket jag längtar efter att bli mamma. Det känns så märkligt på något sätt eftersom jag sällan har drömt om att bli mamma. Jag vet inte om jag ens har sett mig själv som mammamaterial och jag är inte den som har fantiserat om hur livet blir när en får barn. Att föreställa mig själv med en barnvagn har aldrig varit min grej. Nu tittar jag på små barn med huvudet på sned och vill liksom krama varenda liten blöjstjärt jag ser. Jag gråter ofta när jag tänker på vad som väntar. Jag gråter inte för att jag på något sätt är ledsen eller för att jag ångrar mig (vilket i så fall är lite sent påtänkt) utan helt enkelt för att jag känner mig lycklig. Lyckligt lottad för att jag ska bli mamma. Lyckligt lottad för att jag ska ha barn med Mr. Det är svårt att förklara hur överväldigande det känns.

Jag vill varmt rekommendera en film som vi såg igår och som gjorde mig så otroligt tacksam för livet: för barnet i magen, för att det just är Joakim jag ska ha barn med och för min skilsmässofamilj som fungerar trots att allting inte alltid har varit särskilt funktionellt. Jag blev på något sätt otroligt tacksam för att vara den jag är. Ämnet i filmen berörde mig på så många sätt och just det här med att försöka kontrollera andra människor är troligen något många känner igen sig i. Jag tycker också att det är viktigt att beröra ett tema som en dysfunktionell barndom – för livet kan bli fint och bra och härligt även om delar av livet är dysfunktionellt eller trasigt. Livet blir vad en gör det till, och jag tycker att filmen visade det på många sätt. Filmen heter Min så kallade pappa och den eminenta Michael Nyqvist spelar en av huvudrollerna. Dessutom har fantastiska First Aid Kit skrivit en särskild låt till filmen som heter Frozen Lake – kanske en av de bästa låtarna jag har hört på mycket länge. Lyssna här!

Om att två blir tre

Den här morgonen inledde jag hos barnmorskan. Vi pratade om mina känslor inför förlossningen, mätte magen och lyssnade på hjärtat. Allting var bra! Magen växer enligt kurvan och hjärtat slår som det ska. Precis som förra gången var det rejält med sparkande i magen och det är så häftigt att höra hur det lilla hjärtat slår.

IMG_1580

Morgonmage i vecka 30 ❤

På sista tiden har jag funderat över hur tiden som gravid har förändrat mig. Ju längre i graviditeten jag kommer desto mer uppenbart blir det för mig varför vi bär på ett barn under så lång tid som nio månader faktiskt är. Att kroppen är en häftig manick är tydligare än någonsin för mig, och det gör givetvis också att den fysiska aspekten av en graviditet påtaglig. Barnet behöver utvecklas och växa, och kroppen behöver få tid att förbereda sig inför förlossningen. Att skapa ett nytt liv behöver få ta tid. En annan väsentlig aspekt är den mentala biten, och jag tror att de nio månaderna också är viktiga för att bli redo. Jag var inte redo för att bli mamma när vi fick veta att jag var gravid. Det kändes för stort och jag kände mig inte färdig med att enbart tänka på mig själv. Om någon hade sagt till mig att barnet skulle komma kort tid efter beskedet hade jag efterfrågat blankett om reklamation. Att bli förälder kändes märkligt och rent mentalt var jag långt ifrån redo för att ta hand om ett barn. Jag har nog med andras ungar på jobbet och tja, barn i allmänhet har liksom inte riktigt intresserat mig. Skrikiga, snoriga små marodörer.

Under graviditeten har min inställning förändrats. Lika märkligt som det kändes att bli mamma för 30 veckor sedan lika naturligt känns det nu. Att jag och Mr ska bli föräldrar känns som det mest självklara i världen, och vi pratat otroligt mycket om hur livet kommer att bli när vi blir tre. Människor säger att vi ska passa på att njuta av att det bara är vi två innan barnet kommer, men jag tror att vi ser fram emot allt det nya för mycket för att vara så där passa på-iga. Jag vet inte riktigt vad det är vi ska passa på att göra för de mesta vuxensakerna som en kan passa på med känns avlägsna – som att dela en flaska rödvin och prata in på småtimmarna, att ha hett och passionerat sex och att ta lång sovmorgon och äta frukost i sängen.

Vad jag passar på med är att riktigt uppskatta Mr som människa och jag älskar älskar älskar hur han rår om mig och hur han klappar på och pratar med magen om kvällarna. Det är inget att ta för givet. Jag passar på att njuta av att gå på toaletten i fred och bajsar helst med öppen dörr vid varje tillfälle jag får. Jag passar på att uppskatta att klä på mig i lugn och ro och att äta frukost utan avbrott. För jag tror att det är sådana små saker som jag kommer att sakna som småbarnsförälder. Allt det där andra, vuxna och smaskiga och heta, tänker jag att vi kan passa på med någon annan gång. Jag menar hur många småbarnsföräldrar åker inte utomlands för att ta igen allt sex de missar i vardagen och för att liksom väga upp hur det sliter på en att vara på sin vakt dygnet runt? Det kan vi också göra vid behov. För jag tänker att allt har sin tid och just nu präglas vår tvåsamheten av hur mycket vi längtar efter att bli tre, och jag vill inte ha det på något annat sätt. I det enkla bor det vackra och det är i nuet jag vill leva. 

Hej vecka 30!

IMG_1574

Den magiska milstolpen är här – vecka 30! På ett sätt känns det nästan ofattbart att jag enbart har tio veckor kvar. Barnet växer otroligt mycket de resterande veckorna och det märks i kroppen att jag har gått in i en annan fas. Jag blir mer andfådd av att anstränga mig och märker att något så enkelt som att läsa högt blir en ansträngning. Jag märker också att jag är betydligt mer hungrig nu än tidigare och är noggrann med mellanmål. Frukt, nötter och smutti är bra mellanmål och i övrigt äter jag ungefär som vanligt till frukost, lunch och middag. Jag har egentligen inga direkta cravings längre. Jag kan ibland rata mat som jag varit sugen på för att det inte känns gott i den stunden, men i övrigt har jag inte några hang ups. Skillnad vad det i början när jag åt allting jag kom över och helst levde på kladdkaka med glass, cheeseballs och lakritsbåtar. Jag misstänker att det är just lakritsbåtarna som kommer att följa mig i löpspåret och på gymmet när det är dags för projekt bli av med mammakroppen.

Jag har faktiskt ingen aning om hur mycket jag har gått upp i vikt för jag har helt enkelt struntat i att väga mig sedan jul och då hade jag ökat runt 12 kilo. Typ. Det har liksom bara känts negativt och onödigt för mig eftersom jag lätt fastnar i tankar kring vad som är rätt och fel. Att inte bry mig om vad jag väger gör att jag istället fokuserar på hur jag mår och hur min kropp fungerar – vilket jag tror ger förutsättning för ökat välmående. Och i det stora hela mår jag fantastiskt bra. Jag ska verkligen inte klaga. Elaine skriver att hon gått upp lika mycket med sitt andra barn som med sitt första trots att hon har en helt annan graviditet. Hon äter bättre och håller igång med träningen men verkar kroppen genomgå samma viktförändring. Det är ju lite intressant det där, men jag tänker att vi har olika kroppar och att olika kroppar fungerar olika under en graviditet. En del får stora magar och andra får små magar.

IMG_1563

Det allra häftigaste med den här perioden är att vi båda kan känna och se barnets rörelser. Jag märker att det har gjort att det är mycket verkligare för Mr och jag älskar hur han sjunger för grodan på kvällarna. Det är då det är som mest aktivitet, och jag antar att barnet dels reagerar på våra röster och att vi dels kan vänta oss ett tämligen aktivt barn. Det är åtminstone den slutsatsen jag drar efter hur mycket det bökas runt i magen. Om nätterna är det som värst. När jag är stilla är barnet igång och far runt, och vissa nätter blir jag väckt flertal gånger för att vi behöver komma överens om hur magen ska placeras. Värst är givetvis toalettbesöken. På nätterna behöver jag vanligtvis, tack och lov (än!), inte gå på toaletten men dagtid kissar jag m i n s t en gång i timmen. Det kan gå 15 minuter och jag blir så akutkissnödig att jag knappt vet var jag ska ta vägen. Så fort jag ska gå utanför dörren behöver jag ha koll på att det finns en toalett i närheten – annars kan lätt en liten olycka uppstå.

Jag jobbar ju den här veckan och ytterligare sju veckor till och jag känner verkligen att det blir lagom att gå hem två veckor innan beräknad förlossningsdatum. Ett tag kände jag mig stressad och hade dåligt samvete över hela ha barn och lämna jobbet tidigare-grejen men jag har liksom släppt den tanken. No more dåligt samvete för mig. Nog för att en och en annan kollega och några elever kan tänkas sakna mig men som helhet kommer verksamheten på skolan att fortlöpa och fungera precis lika bra. Jag kommer att vara föräldraledig under ett läsår och när jag väl går hem för att föda barn är jag redo att släppa jobbet för en tid – en ganska lång tid om en tänker på det. Men tio veckor hörrni – det är ju verkligen ingenting – let’s boogie!

80 dagar kvar till BF

I nedräkningen inför graviditeten är varje dag viktig och idag är det 80 dagar kvar till barnets ankomst. Det innebär att jag har varit på smällen i 200 dagar (!). Det är otroligt lång tid om du frågar mig. Vecka 29 till 40 är tillväxtperiod och det märks – det känns som att min mage växer från dag till dag. Det är roligt att se formen på magen också för vissa stunder är den helt sned och det går att se var barnet ligger.

IMG_1501

Barnet växer sig allt större i magen men de där yppiga brösten vet jag inte om jag känner igen 😉

Jag har fortfarande inte ont någonstans – vissa dagar är jag givetvis mer trött i kroppen än andra dagar men några fysiska åkommor har ännu inte uppstått. Jag har vilat mycket den här veckan, men ska gå till gymmet och träna idag. Jag fokuserar mycket på att stärka baksidan av kroppen ju mer framtung jag blir. Det känns viktigt att tänka på hållningen för att inte säcka ihop fullständigt och jag märker skillnad i hur kroppen känns en dag när jag faktiskt tänkt på att sträcka på mig och hålla upp kroppen. Det kan vara svårt att komma ihåg, men ack så viktigt!

Vad jag har uppmärksammat den senaste tiden är att det börjar bli svårt att sitta skön. Vi har än så länge ingen soffa i huset som jag behöver ta mig upp och ner ifrån, men däremot märker jag att det är svårt att hitta den där perfekta vilopositionen när jag ligger i sängen. Helst sover jag mot Mr på nätterna men det är föga uppskattat från hans sida att ha en stor mage över halva kroppen. Jag får försöka ersätta honom med en stor kudde eller dylikt. Har ni andra bra tips som avlastar kroppen? Shoot!

Rätt attityd avgör allt

Hej sötnosar!

Den här morgonen inleddes med smutti hemma och kaffe på jobbet. Perfekt uppladdning och skön start för den galna torsdagen. Efter jul fick jag nytt schema eftersom en av mina kollegor gått hem för att vara föräldraledig och ersättaren behövde byta ett par positioner med mig för att få ihop både jobb och studier. Jag fick en sovmorgon istället för att gå hem tidigt på torsdagar och för mig spelar det inte roll – flexibel och medgörlig som jag är. Min arbetsdag börjar inte förrän 9.15, men jag kommer alltid till senast åtta ändå. Jag dricker kaffe i lugn och ro och liksom skönstartar dagen. Det är riktigt njutbart.

IMG_1491

Igår hade jag psykbryt över renovering och pengar. Allting blir så fint och bra och ljust och härligt, men det är helt galet vad många hål det finns att fylla så fort en äger ett hus. Jag får handsvett och hjärtklappning varje gång jag öppnar en faktura eftersom jag har insett att allting blir mycket dyrare än vad en har räknat på. Det är så mycket som kostar skjortan och inte visste jag det när jag bodde i lägenhet. Mr är så lugn och omhändertagande och lägger huvudet på sned och säger

Men Cilla, vi har allt vi behöver och vi har varandra. 

Och det är ju alldeles jättesant. Vi har varandra och allting kommer att ordna sig. Samtidigt är det en sak att inte få köphysteri och inhandla finsaker till höger och vänster och en helt annan sak att kunna betala sina räkningar. Men jag älskar honom för att han alltid tar ner mig på jorden och liksom avdramatiserar när jag eldar upp mig. Rätt attityd, fröken.

Häromdagen bestämde jag mig för att rocka den här sista tiden av graviditeten. Min spellista Pussy Power-förlossningspepp var verkligen ett bra första steg. Jag har cyklat sjungades till jobbet och varje gång jag sitter ned vid datorn får jag energi av dessa starka och coola kvinnor. Jag har lyssnat och lyssnat och känner att musiken kommer att vara ett sätt för mig att lättare ta fram den rätta attityden när det känns svårt. När det känns svårt påminner jag mig också om storheten i att bära det här barnet. Jag förminskar inte utmaningen det är att vara på smällen (för boy, det är kanske det mest mentala utmanande jag har gjort!) men jag förstår att väl över på andra sidan kommer vi att få otroligt mycket kärlek. Tänk på den där lilla blöjstjärten som kommer att tulta omkring i vårt hem längre fram. Efter att ha läst Beatatjatas förlossningsberättelser (här och här) blev jag både litet rädd och skrämd men samtidigt pepp. Pepp på att vara förberedd inför förlossningen och pepp på att klara av en förlossning. Det var ett stycke verklighet som jag behövde ta del av och jag inser att jag behöver vara mental förberedd för att inte få en fullständig chock om mitt kön förvandlas till köttfärs.

Så, jag tänker rocka den här sista tiden och jag är helt övertygad om att rätt mental inställning avgör allt. Att ha förmågan till rätt attityd när det är svårt är en av de viktigaste egenskaperna jag har. Vissa stunder kommer det att kännas svårt och kroppen kommer att kännas tung och stor. Jag kommer att ha behov av att få vara fåfäng och ytlig ibland och andra stunder kommer jag att känna mig tjock och glåmig och ful. Det är helt okej. Då tänker jag acceptera att det är så jag känner. Istället för att längta bort från det som är jag just nu kommer jag att fokusera på allt som min kropp kommer att kunna göra för mig när det här äventyret är över. Just nu bär min kropp på ett barn. Men sen, sen kan jag välta traktorsdäck i trädgården, slunga mig i armgång på gymmet och träna på marklyft. Min kropp kommer att ge tillbaka synliga muskler, några färre lager ryggfett och en vältränad rumpa. Allt det kommer – bara inte just nu.

Crazy Thursday och kick ass-attityd hela dagen – så jobbar jag. 

Hej vecka 29! (och min Pussy Power förlossningspepp!)

IMG_1472

Hej och välkommen den tredje trimestern! Från och med vecka 29 befinner jag mig i den tredje och sista trimestern av graviditeten. Nu går det verkligen undan och nästa vecka väntar det magiska målet – vecka 30. Barnets totala längd är runt 37 centimeter och väger cirka 1,4 kilo. Det är verkligen ett litet barn där i magen nu och jag tycker att det börjar bli ganska tungt i kroppen vissa dagar. Det är mycket som ska få plats och jag kan uppleva en obehaglig känsla tidvis. Det liksom trycker både upp och ner stundtals. Samtidigt är det härligt att känna sparkar och rörelser dagligen. En morgon på sportlovet rumsterade grodan om rejält i magen och jag lyckades fånga det på film. Det är hela havet stormar, som ni ser, men i början och slutet av filmen kan ni se ett par sparkar. Supercoolt tycker jag!


I appen rekommenderas jag att skriva ett förlossningsbrev att ta med till förlossningen. Jag antar att det börjar bli dags för mig att fundera lite på hur jag vill ha det. Vad jag säkert vet är att Mr kommer att coacha mig på bästa sätt och se till att jag får vad jag vill ha. Jag är trygg i att vi kommer att vara ett knock out-team som alltid när det kommer till förlossningen. Det finns ingen människa som jag litar på så mycket som honom och jag vet att han kommer att finnas där för mig. Jag tänker också att en kan ha en väldans massa föreställningar om hur en vill ha det, men att det ändå slutligen är kroppen som bestämmer hur en förlossning blir och vilka smärtlindrande medel som fungerar och inte. Jag har läst många kvinnors berättelser om hur de hade en särskilt bild av sin förlossning och att det liksom blev den motsatta. Jag har bestämt mig för att landa i att inte kämpa emot smärtan utan att arbeta med kroppen och att lita på förlossningspersonalen.

Som hjälp på vägen till att förvandlas till den urkvinna jag ser framför mig att jag ska vara tar jag givetvis musik. Jag tillhör den kategori människor som behöver musik till allt jag gör, och tänker att en spellista med musik från starka kvinnor är den bästa pepp som finns: en Pussy Power – förlossningspeppspellista! Kommande 11 veckor ska jag peppa med alla dessa starka kvinnor som har följt mig i livet. För när allt kommer omkring finns det inget jag går igång på så mycket som starka, självständiga och heta kvinnor. Vill du också peppa inför förlossning eller något annat viktigt och gillar starka kvinnor? Här hittar du spellistan.