Boy, en ångrar aldrig ett träningspass!

En del dagar skjuter en på träningen så mycket det bara går. Inte för att man inte vill träna, utan av någon annan anledning. Kanske lathet, kanske bara något helt annat. Tid är ju något en ofta skyller på. Min dag har varit intensiv, från början till slut. Vi har styrt och donat hemma och det känns riktigt fint att så mycket faktiskt blev gjort. Förrådet är rensat, lägenheten är storstädad och jag har skapat struktur bland mina jobbsaker. Alltså det går faktiskt att bli stolt för mindre när en i grund och botten är lite slarvig av sig. Vilken ordningsmaja jag har blivit då. På mammamiddagen serverades det Pulled Beef och äntligen, äntligen fick jag uppleva vad alla har tjatat om under den här hypen med pulled beef, pork och chicken. Men jag förstår ju nu vad alla jiddrar om, det var helt galet gott. I helgen är det jag som tar och slänger ihop en Pulled Chicken. Nå väl. Hela dagen har jag gått och sugit på karamellen; att träna eller inte? Jag har varit sugen på samma gång som jag varit osugen. Kroppen är öm efter veckans tuffa träning och ibland har det känts som att äsch, en annan dag. Klockan blev så mycket som åtta ikväll innan jag kom iväg. Och det mest för att jag verkligen kände att jag ville belöna min kropp efter allt städande och donande och fixande. Och boy, en ångrar aldrig ett träningspass!

Jag sprang intervaller och idag var det som om energin aldrig tog slut. Jag använder min pulsklocka väldigt effektivt för tillfället och eggas verkligen av hur pulsen stiger ju hårdare jag jobbar. Jag ökade hastigheten på löpbandet mer än vanligt och orkade hålla ut riktigt bra. Det var en sådan dag när ben och huvud samarbetade. Jag märker också att min löpteknik har blivit bättre på sista tiden – dels för att jag bättre fokuserar på tekniken och hur jag håller upp min kropp men dels också för att jag har blivit lättare. Det gör skillnad i löpsteget att springa med en lättare kropp, det går inte att komma ifrån. Dagens pass kan sammanfattas som veckans bästa pass. Och det är en sådan grym känsla när det pass en drar sig för att genomföra blir veckan höjdpunkt. Jag dansade mig hem från gymmet och kände mig som en miljon svettiga kronor. Nöjd med min insats. Stolt över min starka kropp. Tacksam över mitt järnpsyke. I morgon vilar jag och laddar om för en ny, grym träningsvecka.

Cecilia Stålhandske

En miljon svettiga kronor – egoboost deluxe!

Annonser

Mitt mantra: håll i, håll ut

Igår tog jag mig äntligen ut på en liten löprunda efter jobbet. Visionen var att jag skulle flyga fram efter ett par dagars vila. Att endorfiner och lycka skulle skölja över mig från första till sista löpsteget. Jag kunde inte ha haft mer fel. Det var tungt och tråkigt och kläderna satt fel och skorna klämde och inga bra låtar spelades i öronen på mig. Det är ju så ibland. Alla träningspass är faktiskt inte roliga, men det är vid just sådana tillfällen en bara får göra det ändå. Jag sprang hela vägen, cirka 7-8 kilometer skulle jag tro, och det var det enda viktiga just igår efter dessa träningsfria dagar. Efteråt kändes det givetvis bra, det gör det ju alltid när man har tränat, men så där under tiden var det faktiskt ingen höjdare.

Det verkar också som att just löpningen är en aktivitet då jag har lite svårt att släppa prestigen och bara springa för att det är njutbart. Flertalet gånger kom jag på prestationsprinsessan sittandes på min axel – dömande och missnöjd. Snabbare kan du! Ibland kan jag nästan känna mig schizofren på grund av dessa inre konversationer jag har med mig själv. Vissa dagar är det liksom en inre kamp mellan mig och Lilla Fröken Perfekt och Fullkomlig. Hon är så förbannat svår att helt eliminera från min hjärna. Lyckligtvis har jag kommit så långt i mitt medvetande att jag med säkerhet vet när hon är i farten men vissa dagar är det bara tröttsamt att hon ska envisas med att försöka övertala mig. Jag fick påminna mig (och henne!) om att det är okej att springa i ett saktare tempo än vanligt, att det är okej att det tar emot och att det är okej att löparbyxorna skaver in i skrevet. Huvudsaken är att jag springer och jag vet med all säkerhet att min upplevelse blir bra mycket angenäm om prestigen lyser med sin frånvaro.

En annan slutsats jag drog under gårdagen var också att jag saknade min löparkompis. Det är roligt hur saker förändras för jag som har varit sådan som älskat att springa själv och lyssna på hög musik kände verkligen saknad av att springa med någon under tystnad. Vad hände där liksom? Den allra sista slutsatsen jag drog är att det där med PMS är en lurig sak och att det kanske påverkar träningen mer än jag tidigare trott. Det finns ju faktiskt vissa dagar i månaden en känner sig tung och trött och är skev hur än en gör. Jag har ju aldrig riktigt reflekterat över de där med cyklerna på samma sätt tidigare, men ju mer jag tänker efter desto mer förstår jag hur både PMS och menstruation faktiskt påverkar kropp och knopp. Ganska tröttsamt men samtidigt jäkligt coolt. Kroppen är ball.

20140517-155150.jpg

När det tar emot på det där sättet när jag tränar eller vid andra tillfällen i livet har jag ett mantra jag tycker är användbart och som peppar mig: håll i, håll ut. Jag tycker att det går att applicera i vilket sammanhang som helst egentligen. Min sockerhjärna kanske får för sig att det är en utomordentligt bra idé att skena till Konsum på lunchrasten för att köpa ett kilo godis att smaska på, jag kanske upplever att det tar för lång tid att nå ett uppsatt mål, jag kanske känner att det här med att rätta nationella prov är den mest tidskrävande och tråkigaste uppgiften någonsin – då tar jag till mitt mantra: håll i, håll ut. Det hjälper mig. Dels för att jag faktiskt tvingar mig att tänka till över vad jag ödslar energi att gnälla över. Dels också för att jag påminner mig själv om att tålamod är en viktig ingrediens när det kommer till framgång. Rom byggdes inte på en natt.

I make shit happen

Jag har haft en period när jag har sett till att vara på jobbet mycket tidigare än jag egentligen börjar enligt mitt ramschema. Varför då kan en undra? Nu på sluttampen av läsåret med all rättning och andra aktiviteter som sker har det känts skönt att vara tidigt på jobbet. Jag är pigg på morgonen, och det är något jag försöker ta tillvara på. Jag har skrivit det förut, att jag har gått från att vilja komma senare till jobbet till att verkligen tycka om att vara på jobbet tidigt. Kanske är det åldern, kanske har jag bara insett att det är en trivsam start på dagen.

Att jag, av egen fri vilja, börjar tidigare på morgonen har gjort att jag fått planera min träning lite annorlunda. Vanligtvis har jag redan hunnit med svettlyckan och endorfinruset när min arbetsdag börjar och kan helt fokusera på livets andra bestyr under eftermiddagen och kvällen. Nu har det inte varit på det sättet en period. Jag har fått cut myself some slack några veckor och påminna mig om att jag omöjligt kan eller vill vara ett hundra procent på livets alla områden på en och samma gång. Det innebär att jag har tränat något mindre än vanligt, men att jag har lagt fokus på att träna med kvalitet. Jag har också lagt fokus på att springa något längre pass än tidigare, och det har lett till att kroppen krävt mer vila och återhämtning. Som tur är kan jag lyssna på kroppens signaler nu för tiden och tränar inte enbart för att det råkar stå i kalendern. Fast, det finns givetvis dagar jag helt enkelt har fått släpa mig till gymmet eller ut i skogen bara för att jag behöver röra på mig, fastän jag kanske hellre hade varit latmaskparasit på soffan. Jag är glad att jag har den förmågan. När kroppen behöver vila ger jag den vila, när hjärnan bara är lat och bekväm ser jag till att make shit happen.

Som idag. Idag behövde jag röra på mig. Idag kände jag att hjärnan var bekväm men att kroppen faktiskt skulle uppskatta lite svettlycka och endorfinrus. Därför tog jag mig till gymmet och sprang intervaller på löpbandet. Något jag faktiskt tycker är lika roligt som jobbigt. Alltså döroligt och döjobbigt på en och samma gång. Och Herre Jesus vad jag sprang! Jag vilade igår, och det gjorde sannerligen susen. Jag hade fin energi i kroppen och riktigt bra studs i dojan. Den där känslan när jag känner mig som en gasell på savannen ger sådan tillfredsställelse. Jag älskar, älskar att känna mig som en miljon svettiga kronor. Känslan efteråt: I make shit happen, and I am damn proud of that.

20140512-185147.jpg

 

Cilla vs Lilla Fröken Perfekt och Fullkomlig

Hur gick det då med löpningen i tisdags? Alltså bra. Kroppen belönade mig med uthållighet och styrka efter tre vilodagar. Tempot var något bättre än förra gången, framför allt lyckades jag hålla ett snabbare tempo från början och höll det genom hela rundan. Det kändes bra. Kroppsdelar tjorvade inte och jag har ännu en löprunda utan musik och med löparkompis i bagaget. Jag börjar verkligen gilla det där med att springa ihop. Att få draghjälp på slutet när en inte tror att en ska orka de sista hundra meterna är ju guld värt. Tack för det löparkompis!

Rundan mättes upp till nästan 12 kilometer. Det var alltså ungefär så långt som jag först trodde. En bra runda att springa när jag vill springa något längre än milen med andra ord. Min första känsla var att bli besviken. Jag trodde att jag hade sprungit längre och blev nästan lite sur när det bara var 12 kilometer. Det var ju den där prestationsprinsessan som gjorde sig påmind och henne tog jag och läxade upp efter noter. Är du inte klok Lilla Fröken Perfekt och Fullkomlig? Hålla på och sura över att du bara sprungit 12 kilometer? Ni hör ju själva hur det låter. Lilla Fröken Perfekt och Fullkomlig stod där med korslagda armar och uppnosig syn. Redo för fight. Jag såg framför mig hur jag liksom gav henne den perfekta rundkicken i huvudet. Hon föll handlöst till marken. Mental knock-out. Cilla vs Lilla Fröken Perfekt och Fullkomlig 1-0.

Det hade varit otroligt enkelt att lyssna på den där delen av mig som sa att min prestation inte dög. Det är inte särskilt ofta den känslan kommer över mig på det sättet numera, men jag uppmärksamma ganska omgående hur naturligt det ligger för mig att klanka ner på mig själv och inte känna mig nöjd med det jag har presterat. Hade jag inte varit medveten om och jobbat med detta i den omfattning jag har gjort hade jag troligen dragits ner i känslan av att inte duga och att inte räcka till. Nu fick Lilla Fröken Perfekt och Fullkomlig sig en rejäl avhyvling och hon kröp omedelbart tillbaka till det mörka hål hon gömmer sig i. Självklart är jag nöjd över att ha sprungit 12 kilometer.

20140508-081723.jpg

 

När det spritter till i kroppen vet jag att det är dags att röra på sig igen

Jag har inte tränat på tre dagar. Du undrar kanske hur jag känner inför det? Med handen på hjärtat känns det bra. Inga hjärnspöken, inget dåligt samvete. Jag känner mig glad för att jag har lärt mig att leva lite mer på livets villkor. Att kunna ta en paus från saker jag tycker är roligt till förmån för annat. Det där annat kanske är sådant jag behöver göra, men som jag kanske inte tycker är det roligaste som finns. De senaste dagarna har bestått av jobb, jobb och jobb. Jag är tämligen säker på att jag har varit så där galet effektiv för att jag inte har lyssnat på den del av hjärnan som säger att jag också borde göra ditt och datt. Genom att inte ha dåligt samvete över allt jag inte hinner göra på en och samma gång har jag kunnat arbeta fokuserat och fått saker gjort. Det må vara tråkigt under tiden, men känslan av att bli färdig med saker är ofantligt upplyftande. Att faktiskt vara närvarande i det tråkiga är på något sätt en ny känsla för mig. Jag är duktig på att fokusera, planera och strukturera, det är jag, men det händer givetvis att jag tänker mer på det jag hellre vill göra än det jag behöver få gjort. Så har det inte varit nu, jag har varit närvarande i det jobb jag har utfört. Det känns mycket bra.

Fast det är klart. Jag längtar efter att röra på mig. Det gör jag verkligen. Idag tänkte jag springa den där långa rundan jag sprang förra veckan. Förhoppningsvis är kroppen sugen på att röra på sig och förhoppningsvis belönar den mig med god energi och studs i dojan för att jag vilat ordentligt de senaste dagarna. Förhoppningsvis strular inte mitt knä. Sist jag sprang de där 12 kilometerna kändes det väldans bra. Jag kände mig stark och uthållig. Stundtals flög jag fram. Idag tänkte jag ta och mäta upp rundan också. Sist ville jag bara springa på och se vad kroppen höll för, utan att riktigt bry mig om exakt hur långt jag sprang och exakt hur fort det gick. Men, någonting säger mig att det var längre än 12 kilometer och nu är jag galet nyfiken över att ta reda på hur det egentligen ligger till. Tiden spelar ingen roll, jag är bara nyfiken i en strut. Efter jobbet snöar jag på mig löparskorna och ger mig själv den där stunden jag behöver just nu. Att sitta stilla för länge är inte min melodi och för att kunna fokusera lika bra de kommande dagarna behöver jag röra på mig. Att vila är bra, fantastiskt bra, för kroppen säger till när det är dags att röra på sig igen. Det spritter till inombords och då tycker jag att vi gör rätt i att lyssna på kroppen.

20140506-084244.jpg

Att praktisera yoga är att praktisera tålamod. Att springa är att använda sitt tålamod

Ni undrar säkert hur jag firade min Valborgsmässoafton? Jovars det var klackarna i taket och vara uppe sent till in på småtimmarna för min del. Tjoflöjt! Fast så var det förstås inte. Jag är ju ingen partyprinsessa direkt. Att gå på tillställning och lokal då och då är absolut trevligt, men det bör ske med många veckors (helst månaders!) mellanrum annars orkar inte den här gamla 29-åringen (soon to be 30-åringen) med. Det handlar givetvis inte om ålder egentligen, det handlar om att det är ett liv jag är färdig med och istället prioriterar andra saker. Som att träna på huvudstående och tillaga en galet god middag och smutta på något glas rödvin. Eller som att somna innan klockan 23 och vakna pigg och alert på morgonen. Precis så vill jag ha det.

20140501-171032.jpg20140501-170847.jpg20140501-170856.jpg

Den här morgonen inleddes med kaffe och smutti i sängen för att ladda kroppen för en längre löprunda. Exakt hur långt jag skulle springa hade jag inte bestämt mig för, jag hade bara bestämt mig för att spräcka milen eftersom det var ett tag sedan jag gjorde. Närmare bestämt någon gång förra våren. Det visade sig att uppladdning med huvudstående och lammkött, sovmorgon och kaffe i sängen var en riktigt bra uppladdning och löprundan slutade på 12 kilometer. Ett helt underbart sätt att inleda maj månad på, tycker ni inte det?

20140501-171715.jpg20140501-133320.jpg

Även idag hade jag löparkompis med mig på rundan, alltså ingen musik i öronen. Det var riktigt skönt, och mitt knä bråkade inte. Allting har en första gång, och att springa så långt utan musik och med sällskap var sannerligen en ny upplevelse. Stundtals var jag så inne i mig själv att jag inte ens tänkte på att jag inte var ensam. Bara det känns sjukt häftigt. Två människor som springer tillsammans men som befinner sig i sin egen värld. För mig har alltid musik varit ett sätt att mana kroppen framåt. Att hitta rytm och fart i musiken som har hjälpt mig när det tagit emot. För det tar tidvis emot att springa, oavsett distans och tempo. Ännu tydligare än innan kom jag också fram till att yoga och löpning är ett fantastiskt komplement till varandra. Om yogan är ying är löpningen yang och när de får komplettera varandra blir det balanserat,  väldigt rätt liksom. Genom att praktisera yoga har jag tränat mitt tålamod. Genom att praktisera yoga har jag hittat sätt att ta mig igenom motstånd i min kropp och mitt huvud. Att springa är därmed att använda det tålamod jag har utvecklat genom yogan. När jag inte hade musiken att luta mig mot idag blev jag än mer tvungen att luta mig mot mig själv. Att stå stadigt, att använda huvudet på rätt sätt. Att släppa taget om egot, vara närvarande och låta kroppen styra tempo. Att lyssna till andetagen, upptäcka naturen runt omkring mig och fokusera på hur det känns i kroppen att springa under tiden jag gjorde det. Vissa stunder flög jag fram. Andra stunder fick jag använda det tålamod jag har utvecklat för att kunna fortsätta framåt. Större delen av löppasset infann sig det där meditativa tillståndet och det fanns ett fint samarbete mellan huvud och ben, och för varje kilometer kunde vi öka farten. Dessa 12 kilometer innebar en helt ny upplevelse för mig och det känns riktigt gott!

Yoga for runners: ett löppass för kropp och själ

Det händer inte särskilt ofta men igår tränade jag dubbelpass. Det var en sådan vacker kväll igår och löpsuget infann sig. Jag kände att benen behövde mjukas upp efter benpasset i måndags och att springa utomhus och bara njuta av vacker natur och kvällssol kändes som en bra plan. För första gången i mitt liv sprang jag en runda utan musik och med sällskap. Det har aldrig hänt. Aldrig, aldrig. Jag brukar nämligen vara sådan som inte kan springa 70 meter utan musik i lurarna men igår gick det riktigt fint. Jag har verkligen gått in för Yoga for runners den här månaden tillsammans med Yogobe, och igår stämde verkligen allt för mig i löpningen. Kroppen var så följsam och andningen kändes så väldigt annorlunda. Fast det var inte den fysiska ansträngningen som var kvällens halleluja moment för mig utan det faktum att jag sprang utan musik. På något sätt var det som att jag befann mig i ett annat mentalt tillstånd, mer meditativt på något sätt. Ljudet av mina andetag störde inte. Gruset under fötterna gav ett inre lugn. Vi sprang 6 kilometer i behagligt tempo och kvällssolen och den vackra skogen var som balsam för själen. Jag kände mig otroligt närvarande, allt som fanns var här och nu. Det var ett löppass som gav kärlek både till kropp och själ.

Jag är så otroligt tacksam för allt jag lärt mig genom yoga, och på sista tiden märker jag allt tydligare hur den hänger ihop med den fysiska träning jag utför. Jag har framför allt ägnat mig åt yin yoga den här månaden och det lugn som infinner sig i mig är helt anmärkningsvärt. Tålamodet, känslorna, min beslutsamhet – allting blir klarare och starkare inom mig. För er som inte har läst de olika blogginlägg som utgör månadens tema Yoga for runners, rekommenderar jag varmt att ta del av dem på Yogobes blogg. Jag har ju sprungit i  många år men de sista veckorna har gjort löpningen annorlunda för mig och jag ser med spänning fram emot hur de här nya känslorna ska utvecklas. Även Erika har blivit hooked på yin yoga och skriver idag att hon förutom det fysiska i kroppen märker att det händer saker i huvudet. Hon ser tankarna tydligare och plötsligt kan hon tänka en tanke i taget istället för fem halva tankar. Precis så är det. Genom yogan kan jag se allting mer större klarhet. Det är så häftigt.

20140423-095232.jpg20140423-095221.jpg20140423-093000.jpg