Veckans inspirationskälla – åter tillbaka i höst

I tre omgångar har jag presenterat inspirerande människor i motivationsserien Människor som inspirerar. Det har varit kanonroligt att arbeta med och inslaget har fått fin respons från er läsare. Under hösten hade jag inte energi att rodda med inslaget och det fick ta paus. Nu behöver ni inte vänta längre för i höst kommer inslaget åter tillbaka. 

Ni kommer att få träffa människor som går sin egen väg. Människor som hittar styrka i det som är svårt och som arbetar mot sina mål i livet. Människor som har gjort resor på in- och utsidan. Människor som kan inspirera oss till träning, till att tycka bättre om oss själva och till att leva ett mer hälsosamt liv.

Några inspirationskällor är klara, men jag är på jakt efter fler. Är du den jag söker? Eller känner du någon som du tror passar? Hör av dig till mig! Tanken är att serien ska publiceras både i den här bloggen och på bloggen som jag kommer att ha via Vimmerby Tidning. Släng iväg en kommentar här på bloggen eller ett mail till: cecilia@levalange.com

Vill du läsa om tidigare inslag i serien hittar du dem här.

IMG_0759

Min min vän och inspirationskälla Ingela som var med i andra omgången.

Veckans inspirationskälla: Jesper

Så har vi kommit till det sista och avslutande inlägget i motivationsserien Människor som inspirerar för den här gången. Men lugn, bare lugn! Veckans inspirationskälla kommer tillbaka till hösten igen. Den här veckan presenterar jag en person som jag fått möjlighet att följa under tre års tid. Jag är så stolt att jag tror att jag spricker över den här personen. Veckans inspirationskälla heter Jesper Alm och han är en före detta elev till mig. Det känns givetvis mycket speciellt att få lyfta Jesper och hans resa och givetvis har jag funderat över huruvida mina elever ska få ta plats i bloggen eller inte. Viktigt att komma ihåg är att En träningsblogg och lite till inte på något sätt är likställt med min yrkesroll som lärare. Bloggen och mitt lärarjag är två helt olika saker, och det känns både roligt och rätt att låta Jesper avsluta den här magiska omgången med inspirerande individer. Jag hoppas att ni har gillat vårens inlägg och att ni tycker att det är lika roligt som jag gör att serien återkommer i höst. Och snälla, hissa och dissa, önska och ge förslag inför sådant ni vill se till hösten.

jesper1

Jag heter Jesper Alm, är 19 år och tog studenten för bara några dagar sedan efter att ha gått den naturvetenskapliga linjen på Vimmerby gymnasium. Just nu är jag arbetslös men jag väljer att se det som att jag tar ett rätt välbehövligt sista sommarlov då jag inte riktigt förstått att jag inte ska tillbaka till skolbänken i höst. Jag har ett väldigt stort intresse för sport och träning i allmänhet men utöver det försöker jag spendera mycket tid med mina kompisar som betyder otroligt mycket för mig och som jag aldrig skulle klara mig utan. Jag har bott i Vimmerby hela mitt liv med mina föräldrar och min syster, men detta kommer att förändras under sommaren då jag ska flytta upp till Linköping för testa hur långt jag kan komma som innebandyspelare. Och det är väl kanske just som innebandyspelare jag är ”känd”, vilket jag egentligen inte har något emot. Jag har de senaste åren spelat i Vimmerby IBK:s A-lag i division 2 och fått representera Småland i distriktslags-SM 3 gånger vilket jag stolt över. Men kanske mest stolt är jag över att jag fick representera Sverige och spela i U19-landslaget, en upplevelse som jag aldrig kommer att glömma. Som sagt kommer jag under sommaren att flytta upp till Linköping då jag byter division 2 och Vimmerby för spel i Svenska Superligan och Linköpings IBK.

För mig har träning alltid varit något väldigt naturligt och jag kan inte riktigt tänka mig vardagen utan det. Med en mamma som är en energisk ledare för Friskis & Svettis och en pappa som var tennistränare var det inte så konstigt att jag började med sport tidigt. Jag började spela tennis som 5-åring och efter det har jag också hållit på med pingis och friidrott men det var innebandyn som jag verkligen fastnade för. Varför det just blev innebandy berodde på lite olika faktorer; jag märkte att jag var ganska bra på det tidigt men framförallt var det mycket roligare att vinna som ett lag och inte bara fira framgång själv som i de andra idrotter jag höll på med. Det blir en väldigt härlig gemenskap i ett lag där alla har samma mål och måste jobba tillsammans för att nå dit.

Även om jag inte skulle utöva någon sport seriöst som jag gör i dagsläget är jag helt säker på att jag skulle vara nästan lika aktiv. Att säga att jag är beroende av träning är nog ingen underdrift. De gånger jag har haft skador eller sjukdomar som hindrat mig från att träna får jag nästan abstinens eller blir deppig för att jag inte kan göra något. Men när jag väl kan träna gör jag det huvudsakligen för att uppnå mina mål, jag siktar högt med min idrott och vet om att det krävs hårt arbete för att nå dit. Samtidigt tycker jag det är så otroligt kul att ta ut sig och lära känna sin kropps gränser.

jesper2

Jag har egentligen aldrig haft speciellt svårt att hitta motivation för att träna, kanske beror detta till stor del på att jag tycker det är så otroligt kul och helt och hållet ser det som något positivt. Jag brukar sätta upp delmål för mig själv så att jag har något klart och tydligt att jobba mot och för mig fungerar det perfekt. Det är betydligt enklare att jobba mot ett mål istället för att säga att man ”ska bli så bra som möjligt”, när vet du då att du nått dit? Det kommer alltid finnas något du kan förbättra. Ett klart och konkret mål gör det så mycket enklare att motivera sig. Givetvis finns det gånger då det tar emot. Som den gången jag efter en bedrövlig natts sömn klev upp från en taskigt pumpad luftmadrass i en sliten gympasal för att springa en mil i ösregn, då tror jag inte ens att jag behöver säga att motivationen inte var på topp. Det är gånger som dessa jag försöker se framåt mot slutet av passet eller tänka på de mål jag satt upp. Känslan av att ha klarat av det där jobbiga, tunga eller tråkiga passet är så härlig att den hjälper mig igenom de allra jobbigaste stunderna.

Just när det kommer till att inspireras av personer har jag en del innebandyspelare som framförallt inspirerade mig när jag var yngre. De flesta av dem spelade Vimmerby och är personer jag verkligen ser upp till både på och utanför planen. Mathias Westerling-Jansson, Jonas Friberg och Mathias Lennström är alla spelare som jag haft som förebilder men den som kanske inspirerat mig allra mest är Niclas Nilsson som var VIBK:s lagkapten när jag var mindre. Enligt mig var han en nästintill komplett innebandyspelare som alltid föregick med gott exempel och jobbade hårdast av alla i båda ändarna av planen. Det är framförallt hans ledaregenskaper och vilja att ge allt som inspirerat mig.

jesper3

Att få all träning att gå ihop med gymnasiet och allt som hör till det är inte alltid lätt. Jag har lärt mig att lägga upp min tid bättre men tyvärr få man ofta välja bort saker man skulle vilja göra som att gå på fester eller träffa folk för att bli klar med skolan eller hinna med den träning som behövs. Oftast har det fungerat bra men många gånger har jag haft stora problem att få ihop tiden för att kunna träna, göra läxor och umgås med vänner. Lyckligtvis har jag alltid haft lätt för skolan och det har gjort att jag kunnat lägga mycket tid på min träning.

När jag började med innebandyn hade jag egentligen inget mål utan spelade bara för att det var kul (vilket även är den största anledningen till att jag spelare än idag). Som sagt märkte jag kanske tidigt att jag hade talang för det och fick som 12-åring spela i både klubbens P16 och J-20 lag vilket gjorde att jag utvecklas mycket och blev ännu mer motiverad. Det var först som 15-åring jag satte upp det första målet jag verkligen minns och det var att komma med i P-15 Smålandslaget. För att komma med behövde jag klara av 5 gallringar och varje ny gallring blev ett delmål. Jag jobbade stenhårt och lade ner mer tid i idrottshallen än jag någonsin gjort. Jag gav mig helt enkelt fan på att jag skulle komma med och då visste jag att jag behövde träna mer och bättre än andra för att också bli bättre än andra. Min satsning lyckades och jag kom med i laget. Det kändes stort att vara en av Smålands 20 bästa spelare i min årskull och även om SM-turneringen inte gick speciellt bra var det en upplevelse. Efter det har det bara rullat på, jag satte upp som nästa personliga mål att komma med HJ-17 laget och hade det som morot för min träning och det gjorde det enkelt att hitta rätt motivation även de gånger det kändes jobbigast. Även denna gång lyckades jag nå målet och vi i Småland tog en bronsmedalj i SM. Även året efter lyckades jag komma med och under turneringen i Helsingborg fick jag nog vad man skulle kunna kalla för mitt genombrott.

jesper4

Jag fick spela tillsammans med Adam Jonsson och Hannes Blomqvist som är fantastiska spelare båda två. Vi gjorde en riktigt bra turnering och lyckades ta oss till finalen som skulle sändas i TV. Jag hade gjort en turnering jag var riktigt nöjd över och hela laget kände att vi hade allt att vinna. Vi spelade bra och hade ledningen med 2-1 när jag fick bollen bakom mål och gjorde ett zorromål som kom att bli omtalat. Se filmen här. Jag hade aldrig ens kunnat drömma om att få göra ett sånt mål i en TV-sänd SM-final och i efterhand är jag stolt över att jag vågade försöka och att det gav utdelning. Stockholm kom dock ifatt och gick om men jag fick in en kvittering med en minut kvar och matchen gick till sudden-death där vi med 13 sekunder kvar förlorade på ett otroligt snöpligt självmål. Jag har aldrig varit så knäckt efter en förlust, vi hade verkligen gett allt men lyckades ändå inte vinna. Med distans till det kan jag dock inte vara annat än nöjd med vår turnering.

Någon månad senare fick jag ett brev hem till mig där det stod att jag var en av de spelare som U-19 landslagsledningen skulle hålla koll på under sommaren och jag skulle skicka med ett antal fystester. Att det var enkelt att hitta motivationen för en hård försäsongsträning behöver jag nog inte ens säga. Jag satte upp det som mål och kom med till det enda uttagningslägret som hölls på Bosön i slutet av sommaren. I mitten av oktober fick jag sedan beskedet att jag var uttagen att representera Sverige i en turnering i Schweiz. Det var ett av de största ögonblicken i mitt liv och att få ha på sig den blågula tröjan och höra nationalsången var otroligt mäktigt. Debutmatchen blev en av de bästa jag spelat och jag lyckades göra två zorromål och två assist. Vi vann alla matcher och även hela turneringen. Det blev även ett andra landslagsuppdrag då jag återigen blev uttagen till Finnkampen som spelades i Lahtis. Utöver de mål jag har satt upp personligen har jag givetvis haft mål med de lag jag spelat i och satsat minst lika hårt för att uppnå dessa. Jag valde nu att bara fokusera på mina egna personliga mål.

jesper5

Som jag nämnt har det alltid funnits nya mål som jag kunnat satsa mot och att ha konkreta mål är något som är otroligt viktigt! Det gäller att jobba aktivt varje dag för att nå sitt mål och det är viktigt att påminna sig själv varför man gör det och framförallt hur man ska göra det. I mitt fall har det varit enkelt då jag satsat hårt på att utveckla mina svagheter och gjort det genom att köra extraträning i idrottshallen eller på egen hand hemma. Det gäller att jobba hårdare än alla andra för att nå dit alla andra inte når. Mitt nästa mål är att ta en plats i Linköpings Superligalag. Jag ser det inte som ett omöjligt mål men jag förväntar mig heller inte att jag ska ta steget direkt. Skillnaden på division 2 och SSL är enorm och det kommer ta tid att anpassa sig. Men jag har valt att inte plugga direkt till hösten utan istället jobba ett år. Det är något som jag gör för att kunna se hur långt jag kan ta mig med min innebandy då jag utan läxor och liknande kan satsa mer helhjärtat på sporten.

Har du konkreta tips för den som vill nå längre och utvecklas vidare i sin träning eller annan målsättning i livet?

Våga tävla! Många säger att man inte ska jämföra sig med andra men jag håller verkligen inte med. För att utvecklas som person i såväl träning som livet är det viktigt att utmana sig själv. Det är när man blir bekväm som man slutar utvecklas. Välj motstånd som utmanar dig och tvingar dig att pusha dig till ditt yttersta för att vinna. Det behöver heller inte alltid vare en annan person utan du kan utmana dig själv för att sätta en ny bästa tid på löprundan eller liknande men just själva tävlingsmomentet gör att man kan pusha sig lite extra.

Ha disciplin! Jag vet inte hur många personer jag träffat som säger att de vill bli bra innebandyspelare, att de vill vara bra i skolan eller liknande men när det väl gäller att lägga ner hårt arbete och tid orkar de inte göra det som krävs. Du blir inte en bra idrottare genom att skippa träningspass när det är jobbigt, det är inte enkelt att bli eller vara riktigt bra på något. Skulle det vara enkelt och bekvämt skulle alla göra det. För att lyckas med det andra inte gör måste man göra det andra inte gör.

jesper6

Gymnasiet är en tuff tid. Många oroar sig för att inte passa in, för att sticka ut. För att inte vara någon, för att vara någon. Att vara lokal idrottsprofil och gå på gymnasiet har faktiskt påverkat mig en hel del. Jag tror att många känner till mig mest som ”han som spelar innebandy” eller ”han som zorrar” snarare än som Jesper Alm. Jag har som person utvecklats till att bli ganska säker och trygg med mig själv. Jag trivs med den jag är och hoppas att folk runt omkring mig accepterar mig för den jag är, annars är det tråkigt men samtidigt inte så mycket jag kan göra något åt. Det finns alltid folk som hatat mig för att jag zorrar eftersom de tycker det larvigt men det är deras åsikt och jag respekterar den. Jag väljer istället att lägga fokus på dem som tycker det är underhållande och imponerande, samma sak gäller för vad folk tycker om mig som person.

jesper7

När det just gäller att passa in eller stick sticka ut kan jag inte annat än att säga att det är bäst att vara sig själv, ingen annan är som du. Att gå runt och låtsas vara någon man inte är mår ingen bra av och det gör vardagen jobbigare. Att bygga upp en fasad som man gömmer sig bakom är det sämsta man kan göra och bryter bara ned en själv.

Dina tre bästa tips till den som vill hålla sin motivation och nå sina mål i livet?

  • Sätt upp mål! Det är så mycket enklare att jobba mot något. Det är dock viktigt att ditt mål inte är orealistiskt eller ouppnåeligt. Har du exempelvis aldrig sprungit tidigare kanske du inte ska ha som mål att springa en mil på 30 minuter. Sätt hellre små delmål och våga visa glädje när du når dem.
  • Ha förebilder! Det är otroligt viktigt att ha någon att se upp till och kunna följa. Lär dig av andra och se hur de har lyckats för att själv kunna lyckas och gå din egen väg.
  • Ha rätt folk runt om dig! Detta är något som är otroligt viktigt för att kunna lyckas med vad du än vill i livet. Ha folk runt om dig som pushar dig att jobba lite extra, som uppskattar dig och kan hjälpa dig. Jag kan säga att utan mina föräldrar och vänner som trott på mig hade jag aldrig suttit här idag och varit där jag är.

Veckans inspirationskälla: Peter

Äntligen dags för ännu ett inspirerande inslag i motivationsserien Människor som inspirerar. Den här veckan är jag otroligt glad och stolt över att presentera Peter Munteanu som veckans inspirationskälla. Peter är grundare till fantastiska Yogobe och en person jag inspireras av oerhört mycket. Det finns en otrolig närvaro och ett djup, som enbart kan skapas av livserfarenheter, i Peters karaktär. Samtidigt finns det otroligt mycket engagemang, passion och drivkraft som Peter lyckas hålla vid liv. Jag funderar ju ofta på det här att vara den som har kontroll över tillvaron. För mig är det viktigt att visualisera och tillämpa idén om att det är jag som sitter på svaren. Peter är imponerande bra på det: att ha balans mellan mind, body and soul – för han vet vad utbrändhet och upplevelsen av brist på tid och tillräcklighet innebär och vad det gör med kropp och själ. Vi har alla mycket att lära av människor som Peter, och jag hoppas att ni finner Peters inlägg lika inspirerande som jag gör. Läs, ta in och öppna dig för det han skriver om i näst sista inlägget av den här vårens inlägg i Människor som inspirerar.

peter-4608

Lever du ditt bästa liv? Hur vet man vad man vill och vem man är? Vem har svaren, vem kan skapa en röd tråd av alla tankar, känslor och funderingar som vi har inom oss och hur byter man känslor av otillräcklighet i dagens hektiska Instagram-samhälle mot harmoni, närvaro och insiktsfull balans i sin tillvaro?

Vi växer. Med tid, erfarenhet och upplevelser bjuder våra liv oss på en resa. Vad jag vill och vem jag är ändras hela tiden. Förväntningarna som vi upplever från samhället och de vi ställer på oss själva kommer följa oss på denna resa. I min mening finns det alltså ingen quick-fix för att “bota” en känsla av vilsenhet eller otillräcklighet idag. Vi behöver finna varaktiga verktyg för att hantera våra liv. Mitt verktyg för detta är det klassiska kvart-samtalet och det börjar med att jag ger mig själv utrymme i vardagen där jag är med mig själv. En stund där jag fyller på, reflekterar, iakttar, får fokus och med klarhet kan se hur någon eller något påverkar mig, hur jag känner och hur jag vill känna. Vare sig det är i relation till fysisk smärta, mental obalans eller själslig vilsenhet.

Hur kan man göra detta i praktiken?

  • Vissa tycker om att träna eller gå ut och springa. När man kommer in i andra andningen så är det rent meditativt. När man befinner sig i spåret ser man på sitt liv med sådan oerhörd klarhet. Right? Andra rider, golfer, går långa skogspromenader eller tycker om att måla. Stunder för reflektion helt enkelt. – Ansträngning och aktivitet ger utrymme.
  • Avslappning är motvikten till ansträngning. Genom att växla mellan AV och PÅ-knappen blir vi mer hållbara. När stängde du av PÅ-läget senast? Vi kan vila oss till bättre hälsa och mer balans. Avslappning ger kraft och energi.
  • Med rätt tekniker kan du med hjälp av din andning få ökad syresättning i blodet och ge stöd åt ditt nervsystem. Genom att andas med näsan och ta långa djupa andetag kan vi hantera stress. Andning ger fokus. Fokus ger insikter.
  • När du har givit dig själv utrymme, fyllt på med kraft och känner att du har fokus kan du med rätt meditationstekniker förändra ditt medvetande och få klarhet i tanke och sinne. En fördjupad reflektion där vi kan skapa en intention för våra liv och motiverar oss att göra hållbara val i vår tillvaro. Meditation för mig är längden mellan där tanke ett slutar och tanke två börjar och min strävan att stanna upp och låta det ske dagligen under min kvart är min reality-check och det som ser till att jag förhoppningsvis kan leva ett liv i mer balans än obalans. – Rent praktiskt handlar det om att sitta i stillhet och fokusera på sin in- och utandning och när tankarna kommer till oss likt moln på himlen, bara låta dem finnas där och åter fokusera på andningen. Till slut kommer molnen stanna upp och eventuellt lämna din himmel. Det är DÅ du förlänger avståndet mellan tankarna. Det är då du får till det där optimala utrymmet, fyller på och får riktning för din resa genom livet.

Alla dessa fyra sätt kan man använda för att ge sig själv en reality-check. Att ge sig själv det ena eller det andra är kraftfullt, läkande och kan hålla oss på rätt köl i livet men det är när man kombinerar dem som det sker stora saker har jag märkt. Jag springer inte. Måleri eller hästridning är heller inte min grej. Jag utövar yoga. Det visar sig att på bara en kvart varje dag kan jag genom yoga ge mig själv alla dessa fyra delar. Ansträngning, andning, avslappning och meditation är nämligen yogans ingredienser. Genom att skapa utrymme i min vardag och ta mitt kvart-samtal med mig själv på mattan arbetar jag ständigt med att vara sann mot mig själv, inifrån och ut. Jag sår ständigt frön av närvaro och balans inom mig och låter dem växa utåt. Det alltså jag som har svaren. Det är jag som bestämmer om jag vill ha filter på min tillvaro och hur jag vill leva mitt liv i relation till mig själv och andra. Finn det som ger dig utrymme, lugn, kraft, energi, fokus och vägleder dig mot att landa i insikter så att du kan leva ditt bästa liv.

Yoga är inte bara något man tränar utan en livsstil. Ett förhållningssätt där mind-body-soul balans står i fokus. Om du vill få vägledning på mattan för att utöva yoga eller i vardagen för att vara yoga vill jag varmt rekommendera facebookgruppen #BEYOGA365, en gemenskap av likasinnade personer som har en ambition och intention att leva hållbara liv med och genom yoga. Jag är grundare till Yogobe.com som genom BEYOGA365, ett bibliotek av streaming-videos, tips, råd, rekommendationer och guidning kan inspirera och vägleda dig genom en hektisk vardag med just yoga. Om du vill så ett frö inom dig och få till det där kvartsamtalet med dig själv genom yoga i en hektisk vardag hoppas jag att du vill låta oss vara en del av din resa. Med oss kan du yoga var du vill, när du vill, hur mycket du vill!

Veckans inspirationskälla, Yogobe

Ett av Peters försöka att vara rolig. Glädje och allvar, det finns både och i Peters karaktär. Att vara sprallig, kunna leva ut glädjen i livet och sprida kärlek är fina egenskaper. Och på riktigt; den här bilden är så himla rolig!

 

 

 

 

Veckans inspirationskälla: Betty

Den här veckan är det den fantastiska Betty som står för inspirationen i motivationsserien Människor som inspirerar. Jag har följt Betty från StepUp-bloggen till det hon är i dag. Det har varit en fantastisk resa och under dessa år har Betty gått från att själv älska sina kettlebells till att sprida träningsglädje till så många andra människor. Hon är en underbar kvinna på ofantligt många sätt. Jag har haft turen och glädjen att träna för Betty ett antal gånger och hon ger så otroligt mycket.

Betty

Vem är Betty?
Tvåbarnsmamma, fru, egenföretagare, tandläkare, gymägare, kettlebellcoach, funktionell tränare, mammamage-tränare. En vanlig kvinna som sent i livet upptäckte glädjen i rörelse. Rört på mig har jag alltid gjort, men utan glädje kommer man inte långt. Jag är tjejen som provat allt; tennis, skidor och basket. Som ung vuxen sysslar jag med gruppträning på gym men hittar aldrig riktigt hem. Jag tränar i perioder och är nöjd med det – tills en mammakropp förändrar allt. En kropp jag inte känner igen och en vardag som inte längre tillåter många timmar på gym. Kettlebells och hemmaträning kom in i mitt liv och detta redskap hjälpte mig på min förändringsresa. Envis och nyfiken som jag är ville jag lära mig mer. Jag ville lära mig mer om mammakroppen och hur ett enda redskap kan förändra och utveckla våra kroppar.

Målet var att bli smal igen. Min resa tillbaka från mammakroppen började med just det målet; att bli smal och smärt igen. Smala Betty från förr var målbilden. Hemmaträning och strikt kosthållning gav mig snabbt den smala kroppen tillbaka – en kropp som ofta var trött och utan glädje. Trött på mig och min strikta kosthållning var också min underbara familj. Två små tjejer började växa upp och stora ord som förebild, balans och ansvar diskuterades. En livsstil började grundläggas.

Varför tränar jag och varför äter jag som jag gör? Hur vill jag leva och på vilket sätt får träning plats i mitt liv?
Istället för att bara bli smal blev målet att träna för att orka leva ett aktivt liv med mina barn i en mammakropp som behöver stärkas inifrån och ut. En kropp som behöver orka ett ganska hektiskt liv. Att träna på ett effektivt sätt och äta bra men utan förbud för att orka mitt hektiska liv. När jag började granska perioder utan träning insåg jag att det saknades en viktig sak; glädje. När glädjen tog slut kom avbrotten. En bidragande orsak till det var att träningen blev en belastning. För stora krav, för många timmar, för intensiva pass utan variation. Jag landade i en stark kropp och knopp, en harmonisk familj och en växande dröm om att hjälpa andra kvinnor att hitta glädje och bygga en stark kropp.

Målet att förverkliga drömmen
Eftersom jag och min man jobbar och har vår tandvårdsklinik tillsammans hade jag fördelen att kunna styra min tid och med stödet från honom vågade jag satsa på att utbilda mig. Jag gick alla mammatränarutbildningar och kettlebellutbildningar som finns. Dessa kompletterade jag med funktionell tränarutbildning, eleiko strengt coach-utbildning och kostutbildning. Min dröm om en specialitet inom träning för kvinnor växte sig starkare. Efter några års träning av mammor och kvinnor insåg jag att min kärlek till funktionell träning, framför allt kettlebells, är stor men att min största passion ligger i att lära andra och coacha dem till förändring och i många fall bättre hälsa.

The B-ROOM blev verklighet. Rummet med stark tro på alla kvinnors potential att förverkliga sig själva. Här arbetar vi med sund och naturlig träning som stärker kroppen för vardagens alla utmaningar. Små grupper, individualitet och gemenskap utöver det vanliga. Det är träning för livet, och för att kunna träna hela livet behöver träningen vara kul och enkel. Det har blivit The B-ROOMs koncept: kul och enkel träning för alla, livet ut.  Företaget har växt och jag med det. Sakta men säkert har jag fasat ut mitt tidigare jobb till förmån för B-ROOM. Den utmaning det arbetet ger är något jag älskar. Att se andra hitta glädje i rörelser och älska känslan den ger. Att utvecklas och att våga satsa är otroligt motiverande för mig. Min drivkraft och stora mission är just att förmedla mitt varför – varför jag och många med mig väljer att träna. Att alla ska kunna hitta sitt eget sätt och få den där kicken, kunna känna lusten och glädjen i att träna.

Familjen då?
Ja, de har följt med i utvecklingen. Barnen har växt in i detta och det är numera en naturlig del för dem. De har rörelseglädjen och viljan att upptäcka och prova det okända. Min man har tappat en arbetskamrat men vunnit en träningskompis. Utan honom hade detta aldrig gått att genomföra. Han har varit mitt stöd genom detta, både ekonomiskt och emotionellt. Det är mycket arbete att driva två företag, men tillsammans är vi numera ett oslagbart team. Vi är starka och mer enade nu än någonsin tidigare.

Mitt råd till dig som vill börja träna eller som söker motivation är att vara ärlig mot dig själv. Ha ditt varför klart för dig och ha en realistisk syn på ditt liv. Träning är inte allt i livet. Träning ger dig däremot ork att leva livet. Hitta sätt att få in glädje och enkelhet i din träning. Mitt råd till dig som har en dröm eller ett mål att uppnå, oavsett om det gäller träning eller andra aspekter i livet, är att våga ta steget. Att ta det första steget är oftast det som är det svåraste. Konkretisera och delge andra dina planer. Ensam är sällan stark. Eller som mottot för The B-ROOM är, ”be all you can be”.

 

B-ROOM_peach_CMYK_liten

 

Veckans inspirationskälla: Michaela

Tiden går så fort och äntligen är det onsdag och dags för den nionde fantastiska inspirationskällan i motivationsserien Människor som inspirerar. Veckans inspirationskälla heter Michaela och hon har både kropp och drivkraft som motiverar mig på gymmet. Som så många andra har hon gått den hårda vägen för att lära sig att tycka om sig själv, men kanske är det just den hårda vägen som krävs för att en ska uppskatta livet och sig själv. Jag vet inte. Det här är en tjej med en riktigt schysst personlighet. Ibland tänker jag att en behöver ha gått igenom lite skit för att kunna bli lite ödmjuk och vacker på insidan. Utsidan speglar ju på något sätt insidan tycker jag. En människa med vacker insidan får en otroligt vacker utsida och tvärtom. Håller ni inte med?

firstpic

Att berätta om sig själv är alltid något jag tycker är svårt – trots att jag årligen ställs inför det. Så vem är Michaela då? Jag ska försöka att berätta det för er. Jag är född och uppväxt i Vimmerby, men sedan 19 års ålder bosatt runtom i Sverige: Uppsala, Linköping och nu Huddinge. Jag är för närvarande 26 år och jobbar som NO-lärare år 7-9 på Eriksdalsskolan. Ja ni läste rätt – NO de där tråkiga ämnena som man lätt kan sova sig igenom. Jag har dock aldrig sett det så, utan jag har ett brinnande intresse för biokemi: biokemiska processer inuti levande organismer och klimatfrågorna.

När Cilla först kom fram till mig och frågade om jag ville vara med i hennes serie Människor som inspirerar blev jag, för att vara helt ärlig, väldigt chockad över frågan. Jag har följt och läst nästan vartenda inlägg och tänkt vilka fantastiska människor! Ska jag verkligen vara med bland dessa? Det är på det sättet jag har tänkt kring det mesta  i livet. Jag tillhör också skaran med duktiga flickan-syndromet. Aldrig riktigt nöjd. Dessa ständiga försök att göra alla andra nöjda. Det här inlägget kommer att handla om en kamp med det inre och om hur man tänker om.

Det är inte så att jag varit någon soffpotatis – jag har alltid rört på mig men aldrig fått ihop en helhet. Låt mig ta det från början. Jag var väldigt rund som barn. Jag skulle väl inte påstå att jag hade bästa relationen till sötsaker, vilket redan tidigt ledde till mycket låga tankar om mig själv. Faktum är att jag minns att jag redan som 10/11-åring kände mig ”stor” och ”onormal” och när jag skulle börja 6:an var jag istället mager som sticka. Vikt är ett jobbigt ord för mig, vilket ni som läsare kommer att förstå. Vad säger egentligen vikt om en människa?  Ingenting! Högstadiet var en ständig kamp och någonstans runt 13-14 år började jag på Friskis och Svettis. Jag tränade bara kondition – för något annat kan ju vara farligt.

När jag började naturprogrammet på Stångådalens gymnasium (numera Vimmerby gymnasium) var jag vid ett av mina all time low – otroligt olycklig. Den press jag satte på mig själv att prestera sipprade över fullständigt sista året vilket var 2006/2007. Jag minns att jag sommaren 2006 rasade i vikt, för det enda jag gjorde var att träna – konstant. Åt gjorde jag inte heller. Jag är medveten om att folk vara oroliga för mig, och att det pratades en hel del. Ibland önskar jag att någon sagt något till mig – istället för att prata bredvid mig. Hösten 2007 var en mörk period. Jag flyttade till Uppsala för att läsa apotekarprogrammet vid BMC. Jag kan säga såhär i efterhand att jag inte var mogen som 19-åring att göra en sådan grej. För att sammanfatta gick allt bara åt helvete. Min vikt sköt i höjden; jag gick från 63 kilo till 78 kilo på fem månader. Jag slutade träna helt i tre månader och jag tappade lusten att överhuvudtaget existera. Nedbruten och olycklig valde jag att hoppa av mars 2008 och återvände med otroligt dålig självkänsla till Vimmerby. Jag ångrar inte den här resan – för den har gjort mig starkare, och den har lärt mig hur det är att misslyckas och att resa sig igen. Lite som fågel fenix.

Från 2008-2013 försökte jag att hitta mig själv. Jag gick lärarprogrammet vid Linköpings universitet och började träna på campushallen. Fortfarande bara kondition och lätta vikter i gymmet.  Jag vet inte hur många gånger jag ändrade min kost, för jag har tappat räkningen, men min vikt förblev ostabil och i mina ögon för hög.

before2010

2013 kom att bli förändringens år för mig. Jag flyttade till Stockholm och började jobba som lärare och jag hittade tillbaka till gymmet. Även om jag fortfarande var rädd för att lyfta tungt ökade jag några kilo hit och några kilo dit med träningen. Jag började sakta men säkert tänka att jag har ett mål med detta – jag vill upp på tävlingsscenen. Jag ska bevisa för mig själv att jag fixar det här! Jag lyckades ta kontroll över min vikt (men inte över min kosthållning) och tappade i vikt igen. När man sysslar med det jag gjorde ser jag nu i efterhand att det var ett rejält misstag. Jag gjorde inget som var hållbart. Det är något jag förstått först nu vikten av att göra något som är hållbart för en själv och inte för någon annan!

Min verkliga förändring kom slutet av oktober början av november 2013 när jag kom i kontakt med ägaren av Muskelbygget nämligen Freddy. Det var nog först där jag förstod allt jag redan skrivit om och hur fel jag haft i mitt tankesätt. Jag släppte min rädsla för att lyfta riktigt tungt och började bygga upp min kropp med styrketräning. Jag fick nya sätt att tänka kring mat och hjälp med kosttillskott som har hjälpt mig enormt i min träning. Det betyder mycket för mig att ha en enorm stöttepelare i mitt liv och att det dröjde så länge innan jag fick upp mina ögon må vara synd, men jag tackar honom för att jag började älska igen.

sidepic

afterpic legs

Det som motiverar mig när min klocka ringer 05.20 varje vardag är känslan av att jag vet att jag måste pusha mig själv och ständigt komma ur min bekvämlighetszon. Man måste på något sätt koppla på den där illviljan och bara göra det. Ingen gör det någonsin åt en. Ingen kommer göra min cardio innan jobbet eller styrketräningen efter jobbet. Det är jag som ska göra den. Hela livet kommer handla om att hitta dig själv och göra det du tror på. Livet handlar aldrig om att göra vad andra vill att du ska göra. Eller vad samhället vill att du gör.

I mitt träningsupplägg nu har vi kommit till deffperioden. Denna är väldigt individuell och man ska aldrig någonsin följa någon annans upplägg. Återigen – det handlar om att göra för din skull. Det har varit tufft och det ligger fortfarande lite småfel i den. Men jag tänker såhär: när jag gör om samma resa igen (för det kommer i cykler) då kommer jag veta vad som var rätt och vad som var fel när det kommer till både träning och kostupplägg. Den här resan varar för evigt. Jag har fortfarande dagar när jag tänker ”fel” – har man tänkt så som jag gjort om mig själv i ungefär 15 år då ändras inget över en natt. Fast jag har människor som alltid stöttar mig. Jag har människor som tror på mig. Det är inget enkelt mål jag satt upp och det är ingen enkel resa. Där påminner Freddy mig ständigt om att det ska vara hållbart. Jag vill rikta ett enormt tack för min medverkan och tusen kramar till mina nära och kära som står ut med mina tårar de dagarna jag har det tufft, för utan dem hade den här resan varit omöjlig.

Mina tips till dig som läsare är

  • När det tar emot, ge då inte upp, ta heller ett steg tillbaka
  • Jämför dig aldrig med andra, försök inte följa någon annans kostschema eller träningsupplägg. Hitta det som passar dig bäst och ta hjälp av människor som är kunniga i ämnet.
  • Gå din egen väg – hitta din stig och följ den, låt ingen tala om för dig att det är fel väg.

Veckans inspirationskälla: Annie

Vi är redan framme vid det åttonde inlägget i motivationsserien Människor som inspirerar. Så fort det går, och vilket mottagande det har varit. Jag blir alldeles varm inombords. Den här veckans inspirationskälla heter Annie och är en kvinna som inspirerar mig på ofantligt många sätt. Dels är hon en riktig klippa i köket och om ni visste hur mycket gott jag har bakat tack vare hennes kreativitet. Utöver maten som källa till inspiration har Annie och jag många gemensamma nämnare: hur vi har behandlat våra kroppar, hur vi har tyckt illa om oss själva och hur vi har gett kroppen träning som straff istället för en källa till glädje. Förutom allt detta har vi också diagnosen PCOS gemensamt. Läs Annies fantastiska inlägg och låt er inspireras av hennes styrka, hennes härliga energi och positiva attityd.

annie

Att få lov att vara med i denna serien om ”Människor som inspirerar” är en stor ära för mig och när Cilla frågade trodde jag inte riktigt det var sant – jag har ju läst serien så länge och imponerats av människorna i den – Tack Cilla!

Vem är då jag då?
En donna som alltid har älskat träning. Jag sprang innan jag kunde gå och har testat de flesta sporter i mitt liv. Levde för fotbollen i 20 år innan jag slutade – min stora kärlek då. Idag är min stora kärlek världens mest underbara man (och gymmet dårå). Lever tillsammans med honom och mina katter i vårt lilla hus, arbetar som varuhuschefsassistent, tränar, äter och njuter av livet så långt det bara går. Lever numera efter att alltid se saker positivt. Man kan hitta en ljusglimt i allt! Har gått från en fotbollstokig självsäker tjej till en brud med ett dåligt leverne – från fest, dålig mat och viktuppgång, till att svälta och missbruka min kropps förtroende till att hitta helt rätt och vara helt kär i mig själv.
.
Vart kommer jag ifrån, var vart jag under tiden och hur hamnade jag där jag är idag?
I samband med att jag slutade med fotbollen och var i ”mina bästa tjugosomething” traskade kilona på mig och jag som alltid trivts med mig började vantrivas. Jag vantrivdes vansinnigt mycket och grävde ner mig ännu mer i festande, en dålig relation och kass bakismat. Ond spiral. Dåliga vanor. Dålig mat på helgen – försökte vara ”nyttig” i veckorna – lite träning, mycket fest. Kroppen jag bodde i var inte längre min. Jag kunde inte känna igen mig själv. Med ett dåligt förhållande och en kille som behandlade mig – tja inte så himla bra, kände jag mig mest ganska obra. Och när jag skulle ta mig ur allt det där – det var då det gick så fel. Jag hade en dålig höst och skadade foten när jag spelade korpfotboll. Gick upp mer i vikt. Vågen stod på nästan 70 kg och det var inga muskler då inte. Jag träffade min nuvarande man. Jag föll som en fura och ville känna mig som en prinsessa igen. Jag ville vara snygg, jag ville må bra! Mår bra gör man ju som ”alla” tror ”bara man går ner lite” och därefter lite till och när man nått målet hittar man ett nytt mål (och ännu ett…). Jag tappade snabbt 8 kg på ett par månader fast jag inte var direkt stor. Jag mådde bara sämre – för magen som var där min vikt satt var ju fortfarande ”stor”. Jag var fortfarande ”fet”. Självkänslan var i botten, självförtroendet som gällde just kroppen likaså. Jag fortsatte tappa vikt, mer och mer.

Tjock, fet, ful – det var orden som ekade i mitt huvud. Jag åt lite fil till frukost, en clementin till mellanmål och en vattning soppa eller en grönsallad till lunch. Och jag tränade – konstant. På helgen åt jag choklad, fick ångest och tränade ännu mer. Jag försökte dölja tankarna och hur jag mådde för alla, men det mesta av mitt mående lyste igenom. Glada Annie var mest bara trötta och orkeslösa Annie. Min man har i efterhand berättat att när jag kom i en tunn, liten tajt klänning till hans födelsedag tänkte han att det var illa ställt med mig. Och det var inte så bra. Jag var aldrig så smal som anorektiskt, men jag var tunn. Jag var nere på 54 fettlösa kilo, megadeffad och megatränad. Fast det värsta är inte vikten eller fettlösheten. Det är tankarna – att alltid, alltid, alltid tänka på mat. Att aldrig kunna äta ute bland folk. Att skämmas och behöva bortförklara sig på kalas och att gråta över att restaurangen råkade hälla olja på salladen fast jag sagt att jag inte ville ha. Att konstans nojja över vad det är för innehåll i det man äter. Att kunna innehållet i allt. Summan av kardemumman – det sitter i huvudet. För att komma bort måste huvudet fatta – det hjälper inte vad alla andra säger om man inte fattar själv. När man väl har fattat måste man jobba med insidan – tänka annorlunda, vilja annorlunda. Det är då det går framåt. Det är inte kilona som visar att man är frisk – eller sjuk för den delen. Det är det som sitter innanför pannbenet, men det är så lätt att tro att ”syns det inte så finns det inte”.

förr

Vad hände? Hur kom jag ur det?
Jo men så här var det – jag blev arg på min man för han inte fattade. Han var ju så himla korkad som inte kunde förstå mitt sätt att leva och hur ”hälsosamt” det var. Jag försökte sätta ord på varför jag åt som jag gjorde – och det lät så himla fel. Jag ville förklara hur rätt jag hade, hur bra mitt sätt var. Men – jag snurrade bara in mina ord. Virrade in mig själv och allt lät bara galet och fel. Där någonstans ringde en klocka. Det gick inte på en dag, men jag började fatta. Detta var inte friskt. Det var inte normalt. Jag som  normalt brukade ha energi för tusen var alltid trött, irriterad och tänkte enbart på mat och träning. Jag ville inte umgås med människor, jag bortförklarade mig för att kunna träna och för att kunna kontrollera min mat.

Sakta försökte jag våga äta. Lite mer nötter, avokado & olja (tabu – fett, gaaah!), kolhydratskälla till maten (livsfarligt ju – iiiihhhh!). Och lite mer månaden efter. Mindre cardio (wow – kan man träna utan 90 minuter på crossen?) och mer tung styrka. Det kom muskler. Det kom resultat av träningen. Mer mat – mindre träning, men kvalitativ sådan. Och jobb med det mentala. När ångesten och de elaka tankarna kom fick jag aktivt jobba bort dem (jorå – choklad är hälsosamt. Jodå en näve nötter är bra. Nej du behöver inte kompensationsträna. Jag är bra precis som jag är.) Att aktivt stå emot tankarna – och plötsligt kom de mer sällan – för att till sist försvinna helt. Jag kunde glida in i ett normalt förhållningssätt där mat är glädje och träning är lycka. Där energi kommer tillbaka och kärlek till en själv växer sig stark.

Jag startade min blogg som en motivation för mig själv och hittade motivationen i så många underbara människor som jag nu har fått kontakt med under åren. Den sista pusselbiten som kom och satte sig på plats var för snart tre år sedan när jag fick en diagnos som heter PCOS (bara det kräver ett helt inlägg) som många kvinnor är drabbade av – en hormonell diagnos (för nej – jag kan inte kalla det sjukdom. Jag är inte sjuk). Den gav mig svar på så mycket och gjorde att jag kunde förstå lite om varför jag hade känt som jag gjort. Varför min kropp inte alltid reagerade som ”andra”. Nu i efterhand undrar jag hur allt gick till. Jag som var så säker, hade en bra uppväxt, en familj om älskade mig och alltid hade stöttat mig. Men det kan gå så himla fel ändå, trots att du har precis rätt människor runt om dig. Ni som är där – tänk efter! Tänker du alltid på mat, på kost, på träning? Har det gått över gränsen? Hjälp dig själv att hitta rätt – du är värd att hitta rätt. Att komma till livet, ha energi, lycka och glädje i ditt liv! Jag skall inte ljuga – det är svårt. Det tar tid att hitta hela vägen – men OJ vad det är värt det!

Hur motiverar jag mig till att vara där jag är idag och stanna kvar där? Vad är drivkraften till träningen, maten och livet för mig?
Idag är det jag som motiverar mig själv till att leva det liv jag gör idag. För att jag hittat tillbaka till kärleken till livet och kärleken till mig själv. Jag vill vara stark för livet, älska mig själv och mitt liv och aldrig, aldrig, aldrig komma tillbaka till den hemska livsstilen jag fastnade i. Jag har hittat hem och när man hittar hem behöver man inte tänka på att motivera sig till en viss ”livsstil”. Det är bara så här livet ska vara. Visst kan det vara tungt att gå till gymmet – men då vilar jag helt enkelt. Och tankarna – de kommer aldrig någonsin på besök mera.

Att träna och att laga mat har alltid varit mina intressen. Mamma är en inspirationskälla – vi har alltid fått hemlagad mat, inga halvfabrikat (om man inte räknar bigpackglassen då…) och jag började tidigt laga mat själv. Var det fotbollsträning måste man äta innan – och jag lagade själv. Träningen har jag älskat sedan barnsben och jag har alldeles för mycket energi för att sitta still. Det driver mig framåt och det gör mig glad. Att röra på kroppen, att ladda med energi, att ha egentid, att vara stark för livet, att få den självkänslan som träningen ger mig, den friheten och de snygga musklerna. Det finns tusen och en saker som driver mig framåt och som ger mig motivation. Mest av allt älskar jag det jag gör. Jag älskar att leka fram ny rolig mat. Och jag älskar styrketräningen. Hitta det DU älskar att göra! Jag tillåter mig att vila om kroppen inte vill. Om känslan i hela kroppen bara skriker stopp (nej inte ”rumpan vill sitta i soffan stopp” – mer ”stressad-slutkörd-kropp-stopp”). Jag skippar löpningen om gymmet lockar mer och tvärtom. Jag binder mig inte till fasta planer – träning skall alltid vara roligt! Att vila bygger en stark kropp.

matlek

Det är inte alltid lätt att hålla sig över ytan om man haft tyngre perioder, men vi kan dra lärdom av det istället för att låta det definiera oss. När jag beslutade mig för att ”njuta av livet” tog jag även beslutet att alltid se det positiva i livet. Vart hittar jag då styrkan i de perioder som är tyngre i mitt liv nu – utan att falla ner? När jag kom upp ifrån det ”svarta hålet” som jag var nere i så bestämde jag mig för att alltid se det positiva i saker. Jag är positivt lagd av naturen men kunde lätt gnälla över löjliga saker. Precis som man kan jobba med att ”tänka bort ångesttankarna” så kan man också bli mer positiv. Jag jobbade aktivt med att hitta de fina bitarna i allt i livet. Om det så är en försovning (äsch – jag missar morgonträningen men fick vila ut), en bränd maträtt (ja men då få jag chansen att göra något annat), en skada (ja men då får jag vila från gymmet några veckor och får mer frisk luft) till att stressa sönder sig på jobb (nu vet jag hur jag andas och hittar mindfulness i stressen). Det går nästan alltid att hitta ina saker i det som sker – och om det inte går så är det okej att må dåligt. Vi har ETT liv. ETT! Vi är skyldiga oss själva att göra det bästa av det och att leva livet fullt ut på det sätt vi vill.

nu

Vill du komma igång med träningen? Göra bättre val för din kropp? Gör mer hälsosamma val för din kropp? Hålla dig motiverad för livet? Börja sakta! Ta en sak i taget. Lever du på färdigmat idag kanske du kan börja med att byta ut frukosten och göra det till en vana. Nästa månad byter du ut middagen till exempel. Om du är rädd för mat kan du börja med att lägga till en näve nötter till frukosten, öka intaget sakta så huvudet hänger med. Tränar du sönder dig? Våga skippa ett pass – du kommer att må bra. Tränar du inte just nu men vill? Börja med två gympass i veckan, trappa upp sakta. Du skall hinna med, tänk på fina förutsättningar. Inspireras gärna av andra men tänk på att det som finns på nätet bara är den verklighet vi bloggare väljer att visa. Och alla har vi olika förutsättningar i livet. Det är viktigt att man kan leva med sina val. Att det blir en vardag och att man kan ta hand om dem och inte falla tillbaka i gamla mönster. Du är du – och DU väljer ditt liv. Du har alltid ett val, även om det kanske inte alltid är så lätt att göra valet till det du faktiskt vill.

Men när allt bara går åt skogen och inget alls fungerar? Träningssuget är borta, maten smakar inte och man vill helst äta choklad hela tiden?
Jobba med livet. Låt livet vara underbart – det går att hitta något bra i det allra flesta saker som sker. Och när det inte går – grubbla, gråt, gräm dig. Lev på choklad en vecka. Men ställ krav på dig själv, livet är något fint. Kom upp på fötter igen. Vi har ett ansvar för oss själv och för vårt liv och vi måste ta vårt ansvar för oss själv. Du är viktig. Jag är viktig!

livet

Veckans inspirationskälla: Linda Carlsson

Just så här på onsdagar känner jag mig otroligt tacksam över livet. Att människor som inspirerar mig låter mig ta del av deras liv känns som en ofantligt stor välsignelse. Jag har lärt mig enormt mycket om livet genom dessa människor och jag hoppas givetvis att ni som läser känner detsamma. Den här veckans inspirationskälla heter Linda Carlsson och hon har inspirerat mig på så otroligt många sätt. Om livet och om kärlek och mod och jävlaranamma. Ni kommer att förstå varför genom att ta del av hennes text. Jag hade förmånen att lyssna på Linda i höstas när jag gick en starta eget kurs och jag minns hur jag gick hem med känsla av inspiration, lust och kreativitet efteråt. Hon har verkligen förmågan att få med människor på tåget. Hon är också öppen med att livet inte bara är en dans på rosor, men att det blir det vad man gör det till. Linda är, vad jag skulle kalla, en äkta kapten på båten.

IMG_1703

Att kriga för acceptans i livets alla faser utan att veta om det

Jag är Linda Carlsson, och jag fyller 38 år i höst. En ålder jag har lite svårt att förlika med mig i tankarna eftersom jag inte alls känner mig som en person nära 40-strecket. Cilla kontaktade mig för ett tag sedan angående sitt koncept Människor som inspirerar. Att tacka ja till en sådan förfrågan anser jag vara självklar utav flera skäl. Dels tycker jag att det är stort av Cilla att lyfta andra människor, något vi svenskar annars är rätt usla på. Det är lättare att trycka ner och fördöma andra än att hylla i vårt avlånga land. Det är då vi ska vara glada att det finns människor som Cilla som gör tvärtom och sticker ut och vågar. Den andra anledningen är rent egoistisk, att få chansen att dela med sig av sina tankar, erfarenheter och åsikter är en förmån. Sådana chanser ska en fånga och ta tillvara på varje dag.

Jag brukar själv läsa Cillas ”profiler” på hennes blogg och kan konstatera att jag blir ett litet svart får i samlingen. De flesta människor är grymma träningsmänniskor med hög självdisciplin när det kommer till hälsa och motion. Jag lägger mig på rygg direkt i detta ämne och erkänner att jag, inom dessa områden, spelar i lägsta division. Jag är en på eller av-människa, svart eller vitt. Hittar jag motivation för träning då jävlar kör jag, typ i överdrift. Sedan går det ett tag och jag hittar något annat jag brinner för och då lägger jag kraften där istället. Jag är också urtypen av jojomänniska som vartannat år pendlar 20 kilo. Det är inget jag är stolt över eftersom det inte är bra för hälsan men det resulterat i en välsorterad garderob. Det gäller att se det positiva i saker :). Vad kan jag då bidra med som inspirerar andra på Cillas blogg? Varför kontaktade hon mig? Jag har inte svaret på det utan lägger i det i era händer. Fortsätt att läsa och avgör själva om det är rätt valt av Cilla och om det var värt er tid.

Hur jag blev jag
Mitt fullständiga namn är Linda Atefeh Carlsson, och mitt mellannamn vittnar om att det är något som faller utanför ramen. Jag är ett hittebarn från Iran. Man säger att jag har hittats i typ en trappuppgång i någon form av låda med en lapp där det stod Atefeh Jadipor. Som spädbarn har jag sedan på något vis, ingen vet hur och varför, färdats nästan 100 mil från en stad i norra Iran som heter Mashhad till huvudstaden Teheran och lämnats in på ett barnhem. Mina svenska, och jag vill vara tydlig med att säga mina riktiga och enda föräldrar, kunde inte få barn. De reste helt själva på 70-talet på vinst eller förlust till Iran för att adoptera ett barn, helst en dotter. Personalen visade upp mig och där var första gången jag visade prov på social kompetetens; jag skrattade och log precis vid rätt tillfälle och charmade brallorna av morsan och farsan. Därefter följde en påfrestande kamp för dem att göra klart med papper och iranska myndigheter för att få ta med mig till Sverige. Man visste inte när jag var född och därför drog man till med 29 september 1976, och det är vad som står i mitt pass. Den 19 maj 1977 satte jag för första gången foten på svensk mark och blev i och med adoptionen svensk medborgare. Ingen är mer tacksam över detta än jag. Jag vill inte kränka någon, men Iran och jag hade aldrig kommit överens. Vi har inte samma syn på religion och på människors rättigheter och värde. Jag är inte religiös men jag vågar säga att den starka religionsövertygelse som bedrivs i det landet inte är okej om man tror på demokrati och lika värde på människor vare sig tro, kön, sexuell läggning. Ja, listan kan göras lång. Hur som helst, väl i Sverige tog mamma mig till BVC fortast kvickt och där kunde man konstatera att jag var fem månader gammal. Det innebär att jag faktiskt är född 1977 och borde fylla 37 istället för 38. Inom min familj skapade detta senare en liten konflikt mellan mina föräldrar om när jag skulle börja min skolgång. Mamma vann och jag började med årskullen 1976.

Min skoltid var till en början inte särskilt rolig. Mamma hade önskat sig en flickig dotter, vilket gjorde att hon behandlade och klädde mig därefter; med tjejkläder och lång uppsatt hår i hästsvans med rosett. Jag kan än idag känna hur ont i magen jag hade varje morgon när jag skulle gå till skolan. Men, det som gjorde det outhärdligt var att jag blev retad för min hudfärg. Det var inte särskilt vanligt med mörkhyade i Sverige på den tiden och i synnerhet inte i Vimmerby. Ord som ”blatte” fanns inte och därmed tyckte man att ”negerjävel” var ett mer passande mobbningsord. Jag tog det gång på gång, och sa aldrig någonting hemma. Istället förde jag en kampanj om att få klippa av mig mitt långa hårt till en kort frisyr. Till slut, efter mycket tjat och gråt, insåg mamma att det var det schysstaste mot mig att göra. Den kvällen, någonstans i åttaårsåldern, när lock efter lock föll mot golvet började min personlighet att formas. Det gjorde mig stark, nu kunde jag försvara mig mot dem som var elaka. Jag hittade en början till en identitet. Jag förespråkar inte våld i något sammanhang, men för mig tog det mig ur mobbningen. Tämligen harmlöst våld i och för sig, jag brottade ner grabbarna (jag hade blivit stark som en oxe av att hänga med min pappa och farfar på jobb) och sedan frågade jag artigt om de gav sig helt enkelt. Slutsatsen jag i vuxen ålder kan dra av detta är att så fort jag började hitta mig själv och trivas med den jag var fick jag en röst. Med hjälp av den rösten kunde jag visa att det är fan inte okej att sätta sig på mig bara för att jag inte ser ut som majoriteten. Resten av skolgången blev därefter en bra upplevelse med många vänner och mycket idrott. I skolan var jag medelmåttig; fotbollen, tennisen och vännerna var roligare och jag blev hyffsat bra inom samtliga tre områden.

Nästa stora livshändelse kom i 23-årsåldern. Det var fortfarande en pusselbit i min personlighet som saknades för att komma till ro. Jag pratar om min sexuella läggning. Efter mycket om och men och många lögner kom jag ut till mina föräldrar. Alla som har gjort den resan vet att det är en utmaning. Min far ville inte alls förstå till en början. Han försökte med de flesta metoder för att göra mig ”frisk”, med allt från hot till att köpa bort min läggning. Han vet att jag är svag för bilar och han erbjöd mig min drömbil, som på den tiden var en Jaguar. Jag nappade inte utan försökte istället förklara att det handlade om känslor och kärlek och sådant kan man inte hysa för döda ting. Han måste ha funderat en del för han återkom därefter med ett nytt bud: en hund. Han menade att jag då kunde lägga min kärlek där. Jag avstod. Min bror stod hela tiden bakom mig i den här personliga färden och till slut gav mina föräldrar, först mamma och senare även pappa, upp kampen om att ”göra mig normal” igen. När samtliga mina nära och kära accepterade att jag var homosexuell kom ytterligare ett steg mot en fulländad personlighet. Den just jag ville vara. Jag vill tillägga att jag under dessa år jag levt som gay aldrig har upplevt utanförskap. Ingen har öppet kastat glåpord efter mig. Vad folk sedan säger runt köksbordet har jag ingen aning om och ärligt talat skiter jag faktiskt i det så länge jag får leva mitt liv på mitt sätt. Om andra har ont i magen av det är det deras lidande och inte mitt.

Sista delen i skapandet av den 38-åriga kvinna jag idag har blivit är min yrkeskarriär. Jag är inget geni och har aldrig tyckt om att plugga. Har jag då hamnat där jag är idag för att jag är pappas blicka och fått min yrkeskarriär och yrkesroll serverat på ett silverfat? Svaret är ett starkt och självsäkert NEJ. Jag har slitit för den position jag har idag. Jag är utan tvivel arbetsnarkoman, en doer och lite streetsmart. Någon som ideliten söker nya utmaningar samtidigt som energi tankas på löpande av både framgångar och motgångar. Redan som liten upptäckte jag att arbete var något för mig, men intresset för företagande kom när jag var cirka 10 år. Jag och en vän startade ett företag där vi utförde tjänster, och idag hade det kallats för hushållsnäsa tjänster – RUT. På så vis tjänade vi egna pengar som kunde spenderas på allt från vanliga barnnöjen till en språkresa i England. Mitt första riktiga ansvar fick jag runt 18 år när min familj drog igång ett motell i Vimmerby. Här startade min karriär. Från 1995 och fram till 2011 har jag tillbringar mina somrar på Hotell Ronja, som idag är Vimmerbys största hotell med närmare 100 rum. En bra och slitig skola. Under sju veckor varje sommar jobbade jag 700 timmar, vilket motsvarar 2,5 heltidstjänster. 2006 bestämde jag mig för att satsa hårdare på min karriär och började på allvar min resa inom min fars bygg- och möbelhandel. 2010 tog jag över som VD för bolaget som då omsatte 250 miljoner med cirka 130 anställda.

Ingen dans på rosor
När man nämner ordet generationsskifte tänker nog inte folk i allmänhet på mycket mer än att en generation lämnar över posten som VD eller ett ägande till nästa generation. För informationens skull; jag tog enbart över rollen som VD, inget ägande. För mig har dessa fyra år varit mitt livs största utmaning. Jag tog över ett företag som var över 35 år och min pappas livsverk. Det finns många rädslor då kan jag säga. Det är inget man tar med en klackspark och bara glider med. Jag trodde att den största utmaningen skulle bli glappet i kunskap och erfarenhet mellan oss; att jag var ett blåbär i jämförelse med honom. Nu, 2014, kan jag konstatera att det var människorna som var den riktiga utmaningen – inom organisationen och människorna utanför. Återigen, att bli accepterad.

En del valde den enkla vägen; att helt enkelt inte ens ge mig chansen. Dessa personer och jag har idag gått skilda vägar, men det är jag som har fått bära huvudansvaret både internt och på stan. När jag tog över var min strategi ganska simpel: jag skulle bygga om företagskulturen. Fler människor skulle få ta plats för att kunna växa, vilket skulle skapa ett större engagemang och mindre sårbarhet. Jag ville bygga upp ett team runtomkring mig med olika kompetenser och framför allt med andra personligheter och styrkor än vad jag har. Det krävs mod till det. Enklast och mest smärtfritt är att omge sig med medarbetade som tycker som jag gör, men det är inte nyttigast varken för mig som individ eller för verksamheten. Processen har tagit mycket längre tid än jag naivt trodde att det skulle göra och det har tärt på företaget och därmed mitt självförtroende. Jag har flertalet gånger fått höra i kulisserna att det var bättre förr när pappa var chef till exempel. Jag nådde rockbottom våren 2013. Jag insåg redan då att jag skulle leverera det sämsta resultatet i företagets historia det året. Vid mina fyra år som VD hade företaget bara gått sämre och sämre. Jag började tvivla på min förmåga och min lämplighet. I det läget finns det två vägar att gå. Det ena alternativet är att ge upp, att kasta in handduken och lägga sig ner och dö. Det andra alternativet är att hitta nya vägar och ny kraft. Jag valde det senare alternativet.

Jag bestämde mig för att läka mitt sargade självförtroende med en ny affärsidé: en sommarnattklubb i Vimmerby. Helt provisoriskt och beslutat på fem minuter. Jag slog upp tidningen en morgon och läste att 2013 skulle gå till historien eftersom Vimmerby helt skulle stå utan uteliv. Jag ringde omedelbart min far och förklarade att en sådan affärsmöjlighet får man inte gå miste om och att jag ville dra igång en nattklubb. ”Jaha” svarade han och så körde vi. Jag har inte ett åttatimmarsjobb, så var skulle jag hitta tiden? Enkelt – tycker man om att arbeta och själva skapandet jobbar man helt enkelt lite till. Det var det bästa beslutet jag kunde ha tagit i den situation jag var i livet just då, trots att jag precis blivit förälder. Ibland behöver man vara egoistisk för att kunna leverera mot andra människor också. Mår man själv inte bra kommer man inte ge något bra till sina medmänniskor heller. Sommarens eskapader gjorde att jag återhämtade mig. Det kändes som att jag hade lyckats med något för första gången på fyra år. Skulle jag fråga andra skulle de troligen säga att jag gjort en del bra saker tidigare också, men jag kände mig verkligen misslyckad som företagare och som individ. Det finns ju ett ganska enkelt sätt att mäta just detta i företagsvärlden och det är genom bokslut. Det står ju i resultat- och balansräkningen hur framgångsrik eller dålig du varit under ett år.

När jag stängde sommarklubben kunde jag lägga den roligaste sommaren i mitt liv i bagaget. Energin kom tillbaka, tron på mig själv kom tillbaka och allt detta genom nöjda gäster och lönsam verksamhet. Ett kvitto på att jag kan visst, och att det inte är något fel på mig. Sedan dess har jag fortsatt att kämpa tillsammans med ett underbart arbetsteam på MaterialMännen som vill åt samma håll som jag. Vindarna har börjat vända. Många projekt är uppstartade och jag arbetar ständigt för att kunna hålla alla järn varma. Min drivkraft har genom åren främst visat sig genom motgångar. Det är då jag är som starkast, som bäst, som törstigast. När jag övervinner motgångarna smakar också vinsterna så mycket bättre. Blod, svett och tårar-principen helt enkelt. Människor är en annan energikälla som jag behöver ha, både privat och professionellt, för att kunna leverera. Vare sig de bråkar med mig eller uppmuntrar mig utvecklar de mig. Jag är glad att jag har haft det tufft för jag hade inte besuttit i närheten av den breda kompetens, stolthet och självkänsla som jag gör idag annars.

IMG_0312

Drömprojektet
Att jag är och alltid har varit ett partydjur skriver nog de flesta under på. Att det sedan har utvecklats till en dröm om att själv få bygga upp, utveckla och driva en permanent restaurang och nattklubb är nog bara typiskt mig. Man kan ju liksom inte bara ha kul, men måste ju jobba lite också. Jag vet att det här drömprojektet innebär ännu mer jobb, framför allt i uppbyggnads- och startskedet. Varför drar jag på mig mer? Med förra sommaren som erfarenhet av båda arbetena vet jag att det kommer att innebära en hel del dagar i sommar med 22-timmars arbetsdagar. Den här satsningen är dessutom mycket större än Sommarklubben. Nu kommer jag att ha 20 anställda som ska leverera topp sju dagar i veckan till gäster med höga förväntningar på oss. Jag pratar om Club Prime. Ett koncept som jag och min bror står bakom.

Prime_logga2014

Återigen är det inte särskilt komplicerat. Det är av enkla anledningar så som att jag älskar att starta upp nya saker. Det innebär nya utmaningar och med det kommer också ny kunskap. Jag vill att Vimmerby ska ha ett riktigt bra uteställe som man kan gå till vare sig man är 18 år eller 50 år. Jag tror på att människan mår bra av att gå ut och roa sig och träffa andra människor. I och med denna satsning har jag också börjat arbeta med ungdomarna i Vimmerby. Dels som festarrangör men också genom att sätta undan delar av vinsten för utvecklande åtgärder för ungdomar inom kommunen. Jag är också en del av kommunens arbetsmarknadsenhet som arbetar för utveckling av arbeten i Vimmerby. Lyckas Club Prime-projektet vill jag helt enkelt ge något tillbaka. Jag älskar Vimmerby och kan jag bidra på något vis till att det blir enklare och roligare att bo och leva här är det bara en förmån att kunna bidra – med utveckling, satsningar och arbetstillfällen. Jag ser enormt mycket fram mot sommaren när vi öppnar.

Kan jag ge dig några kloka ord på vägen?
Det är lätt att det blir klyschigt när man ska dela med sig av tips och råd. Jag tror på devisen att alla har det inom sig. Det handlar inte om pengar, högskolepoäng eller att vara född i rätt familj. Det är en jävla vilja och mod som krävs och som är avgörande. Var beredd på stryk, motgångar, folk som vänder dig ryggen, snack om dig på stan och lär dig att vända det till din fördel. Lite tur här och där skadar naturligtvis inte. Jag har förälskelse och het passion för det jag företar mig. Jag inledde med att jag är svart eller vit, på eller av. Brinner jag inte för något har jag lärt mig att delegera det till personer som faktiskt gör det. Bara för att jag tycker att något är tråkigt innebär det inte att alla andra också gör det. Det är också fördelen med att omge sig av människor olik dig själv. På så vis kan man lättare upprätthålla hög passion för sitt arbete och sitt liv.

Reflektion och återhämtning är viktigt, men trots det glömmer vi ofta det. Hitta ditt sätt. Det kan vara precis vad som helst. Det behöver inte vara avancerat, bara det passar in i just ditt livspussel annars kommer du ändå att strunta i det. Mitt sätt är ingen vetenskap: jag kör bil eller lyssnar på hög musik och för det mesta kombinerat för då får det bäst effekt. Det är vi dessa tillfällen jag tänker tillbaka på beslut och rannsakar, likväl som jag föder nya tokiga idéer eller seriösa fleråriga strategier. Omge dig med duktiga människor, gärna olika dig. Människor som är ärliga och som vågar ifrågasätta dig. Ha någon form av mentor, så att du då och då har ett vattenhål där du kan ventilera allt från högt till låg och som tvingar dig att tänka i olika banor. Jag kan inte säga det nog: ha passion! Det är det viktigaste av allt, utan det fungerar ingenting. Det går att likna vid ett förhållande, utan passion under längre tid kraschar det och dör så småningom. Gör inte saker halvdant. Tänker du ändå inte ge det en ärlig chans så skit i det och lägg din dyrbara och enda tid på något annat. Halvdana insatser misslyckas i princip i 10 fall av 10 fall. Någon vis man har sagt att ”Nothing great in the world has been accomplished without passion”.

Acceptans blev den röda tråden genom mitt privat- och yrkesliv och det var inte förrän nu jag faktiskt tänkte på det, när jag skrev denna text. Att bli accepterad som mörkhyad, som gay, som företagsledare, som entreprenör, som kollega och nu även som gayförälder. Att det har varit en fight jag inte tänkt på är fantastiskt att inse, att den bara funnits där. Det innebär alltså att andra har lagt negativ energi på att motarbeta mig och har därigenom fött mig med kunskap och erfarenheter som givit mig driv och kämpaanda så att jag blivit den jag är och tagit mig dit jag är idag. Tack för ordet, jag hoppas att jag bidragit med något som du kan ta med dig in i framtiden. Jag önskar er läsare och Cilla alla lycka till med var ni än företar er och glöm inte bort att älska det.

”Genom att tro passionerat på något som inte finns än, kan vi skapa det. Det obefintliga är det som vi inte har eftersträvat tillräckligt”
Platon 427 fkr – 348 fkr

IMG_1210