Att fira 100 dagar som snusfri!

God morgon sötnosar!

Igår firade jag 100 dagar som snusfri. Det känns så häftigt, så himla rätt i magen. Jag har sannerligen kommit till den gräns när jag inte kan tänka mig att börja igen. Jag bestämde mig och nu känns det bra äckligt och dyrt och fullkomligt onödigt. 100 dagar som snusfri, det är en sådan vinst för mig! För att fira tränade jag Amanda, en av mina uppstartsklienter den här hösten, och det var så grymt häftigt att se vilken utveckling som skett bara dessa tre veckor vi jobbat tillsammans. Jag känner mig trygg i min roll som personlig tränare och hon jobbar på med stor beslutsamhet och rätt attityd. Efter PT-passet tränade jag själv rygg och bröst och jag känner verkligen hur mycket jag utvecklats den senaste tiden. Tekniken, rörligheten och styrkan. Jag vågar mer och det finns ett sådant härligt flow. Jag älskar det!

Min kille och jag tränar många av veckan pass tillsammans och det är också något jag värdesätter och tycker om. De dagar det är möjligt värmer vi upp tillsammans  och kör sedan efter individuella upplägg och sedan går vi hem tillsammans. Det blir en gemensam aktivitet men jag får ändå träna på egen hand så som jag gillar bäst när det kommer till styrketräningen. För mig är det på alla sätt en win win – bästa sällskapet och tuff träning. What’s not to like liksom?

Den här dagen kommer att gå i ett för mig. Jag har ett spikat schema och för att dagen ska falla på plats behöver jag vara organiserad och strukturerad. Och för att bli så organiserad som möjligt skriver jag givetvis en att göra-lista som jag checkar av alAttlt eftersom. Det gör att jag har koll på läget och jag känner att jag kommer framåt varje gång jag får stryka en punkt. Sådana här dagar som jag från början vet blir hektiska uppskattar jag extra mycket den gemensamma stund jag och min kille har på morgonen. Vi äter frukost i lugn och ro och det sätter verkligen tonen för dagen. I eftermiddag får jag en stunds avkoppling när jag ska till frisören, det ser jag riktigt mycket fram emot. Att bli ompysslad i håret är helt klart tio i topp av det bästa sakerna jag vet. Och jag har hittat en riktig pärla som frisör så jag oroar mig aldrig för att resultatet inte ska bli som jag vill ha det. Bara njuta njuta njuta.

Chiapudding med kanel och kardemumma. I botten finnes hallon med lakritssmak. Mullbär och kokos på toppen ger perfektion!

 

Annonser

Tacksamhetstisdag: plötsligt händer det!

Plötsligt händer det som en brukar säga. Idag har jag morgontränat för första gången på evigheter. Say what? Jo, nu när tempot lugnar ner sig inför sista arbetsveckan kände jag att det var dags för att bege sig till gymmet i arla morgon. Klockan ringde 04.45 och jag klev upp. Bara kicken av att faktiskt göra det jag planerat gav mig energi. Jag har ju verkligen prioriterat att sova den här stressiga tiden, och därför kändes det nästan lite pirrigt i kroppen när jag klev ur sängen. Att göra det en har bestämt sig för och lovat sig själv är väldigt peppande. Håller ni inte med? Och det där med att äta frukost efter träning är sannerligen något speciellt. Allting smakar så väldans gott. Idag gjorde jag kokosmjölksyoghurt med hallon och mango och toppade sedan med blåbär, gojibär och mullbär. Mer bär till folket!

20140617-103042-37842833.jpg

 

Hur kändes det då att morgonträna? Alltså, jag tycker att det var skönt att komma upp och att det känns fint i kroppen att jag gett mig en sådan fin snart på dagen. Jag sticker inte under stol med att jag inte riktigt hade samma energi och kraft i musklerna som när jag tränar senare på dagen eller kvällen. Då har jag ju pillat i mig ett par måltider. Det var inte så att energin på något sätt sinade eller att jag upplevde det som tråkigt, inte alls, men den där extra boosten som jag upplever med mat i kroppen saknades något. Men skitsamma, jag morgontränade efter att ha prioriterat sömn under den stressiga majmånaden och det är vad jag lägger fokus på idag. I morgon tänker jag mig att jag ska kliva upp ytterligare en tidig morgon. Då står intervaller och axlar på schemat. Det kommer att bli fedt.

20140617-103041-37841883.jpg

Och det är klart. På torsdag får jag äntligen semester. Det är jag också väldigt tacksam över. Semester, vilken grej va?!

Att vakna upp med fredagsfeeling

Idag vaknade jag med riktig fredagsfeeling i kroppen. Ni vet känslan av: KICK ASS. REPEAT. Jag avslutade gårdagen med ett galet spinningpass igår och började den här morgonen med ett riktigt bra pass på gymmet. Gårdagens spinningpass var ett av de mest ansträngande och svettiga pass jag någonsin cyklat. Ingela var sannerligen och on fire, och det smittade av sig på oss deltagare. Helt underbart! För tillfället har jag en crush på både löpningen och spinningen. Jag antar att det blir så när en får in lite mer variation i träningen, och jag är oerhört glad över att ha hittat variationen i träningen den här våren. Det gör att träningen, för det mesta, känns rolig och just nu känner jag mig mycket motiverad.

Dagens pass bestod av bröst och triceps. Jag kände mig stark i kroppen och energin fanns där genom hela passet. Som avslutning efter de tunga styrkeövningarna körde jag en stege från 10 – 1 med benböj, armhävningar och burpees. Det gav ett rejält endorfinrus vill jag lova och jag hatälskar fortfarande burpees. De blir aldrig lättare hur mycket jag än övar. Jag hade ett sådant endorfinpåslag efter träningen att jag passade på att veckohandla och fixa på stan innan cyklade hem för att äta frukost och dricka kaffe i lugn och ro. Hela morgonen blev en riktigt fin start på dagen och fredagsfeelingen är ett faktum. Alltså mitt humör just nu, it’s a keeper! Nu ska jag se till att jobba med rättningshögen ett par timmar. Helst av allt vill jag vara utomhus i det fina vädret men rättningshögen minskar inte av sig självt och därmed behöver jag skapa förutsättningar för att få jobbet gjort. Jag har eftermiddagssol på min balkong (älsk!) och tänkte ta med mig datorn och kaffe ut ett par timmar. Jag förenar på så vis nytta med njutning. Det känns som en ganska bra plan.

20140425-123052.jpg

Finfredagsfrukost med en extra stor klick jordnötssmör på kokosmjölksyoghurten. Mums!

 Frågan är vad ni sysslar med den här finfredagen?

Tacksamhetstisdag: Jag tränar inte för beach 2014

Hej kompisar!

En sådan härlig vårdag. Jag blir ju helt till mig över det här underbara vårvädret vi har just nu. Jag vet inte hur det är för er, men för mig blir klippt allting enklare så fort solen skiner. Solen är som uppåttjack på alla sätt. Jag började den här morgonen på gymmet där rygg, biceps och mage stod på schemat. Den här veckan är sista veckan i det senaste träningsupplägget jag har haft och nästa vecka är det dags för ännu ett nytt upplägg. Träningen blir roligare när jag inte gör samma hela tiden, och under vår och sommar vill jag vara utomhus mer. Jag fortsätter att springa utomhus, helt utan fokus på prestige. Intervallerna försöker jag främst lägga i skogen, i de där jobbiga backarna som spåret erbjuder, och de längre löppassen kombinerar jag mellan skogen och runt staden. Vimmerby är faktiskt en väldigt vacker stad att springa i, det finns mycket grönt att njuta av. Planen de kommande veckorna är fem pass i veckan; två-tre tunga styrketräningspass och två-tre konditionspass – spinning och löpning.  Fokus är att träna med glädje och ha roligt, ensam eller med träningskompisar.

20140422-103607.jpg

För en tid sedan läste jag en superbra artikel med PT-Fia där hon sa ”fuck you, beach 2014”. Hon menar att vi ska strunta i beach 2014 och alla andra beachar också. Att livet ska levas varje dag, året om, och att vi inte mår bra av alla dessa quick fixes. Jag är verkligen benägen att hålla med henne. Jag brukade vara sådan som körde igång med full fart inför beachen varje vår, och skämtade alltid om att jag minsann inte skulle behöva gömma mig i vassen det året. Det blev aldrig hållbart för mig eftersom jag under resterande tid under året inte hade levt livet som om jag skulle leva det varje dag, året om, utan lade fokus på några få veckor på vårkanten för att hitta drömformen. Med facit i hand gick det ju sådär. Skillnaden nu är att jag inte tränar för beachen. Jag tränar för livet. Jag tränar för att jag vill ha en kropp som jag trivs att bo i. Jag tränar för att det får mig att må bra och för att det gör mig glad, året om. Och jag måste säga att det känns så väldigt mycket bättre att leva livet på det sättet. Att slippa ångesten över att solen påminner om att lager av kläder snart ska skalas av. Att slippa ångesten över att jag ska gå på beachen och känna mig obekväm i min kropp. För min del brukade det sluta med att jag inte åkte till badstranden särskilt ofta, faktiskt. Vissa somrar stannade jag inomhus, andra somrar åkte jag till stranden och kände mig obekväm och ledsen över min kropp. Givetvis fanns det ingen anledning för mig att stanna inomhus eller att avsky min kropp, men jag såg enbart de brister och skavanker jag hade på kroppen. Förblindad av att tro att alla andra hade perfekta kroppar och att jag var den enda på stranden som kände sådan avsky för min egen kropp. Ständigt jämförde jag mig med alla andra.  Det var ju synd för jag upplevde aldrig sommaren på riktigt. Jag njöt aldrig fullt ut. Förra sommaren var egentligen den första sommaren som jag hade byggt tillräckligt mycket självkänsla och kärlek till min kropp att jag faktiskt kunde uppleva sommaren och njuta fullt ut – utan att ideligen jämföra mig med andra eller känna avsky för min kropp. Det är jag väldigt tacksam för.

Det har tagit tid för mig att komma dit jag är idag. Det har tagit tid för mig att göra träningen till en naturlig och hållbar del av mitt liv och det har tagit tid för mig att älska min kropp. Jag är otroligt tacksam att jag blev trött på det sätt jag behandlade mig själv på och att jag istället valde att börja leva livet varje dag istället för att gömma mig och tycka illa om mig själv. Jag vet att det inte är något som sker över en natt, men jag önskar att människor slapp känna den ångest många känner när de tänker på sina avklädda kroppar på sommarstranden. Vi lever ju inte våra liv fullt ut när vi känner ångest inför våra kroppar eller de människor vi är. Det allra viktigaste vi kan göra är att ta en tag i taget, och sluta jaga den perfekta kroppen några veckor året om. För vet ni? Den perfekta kroppen finns faktiskt inte. Livet handlar faktiskt inte om att se ut precis som alla andra, utan om att bli kompis med sin egen kropp och behandla kroppen och sig själv som en bästa kompis som man värdesätter högt. Jag vill inte göra mina kompisar illa. Nej, jag vill ge mina kompisar kärlek och respekt – varje dag, året om.

Alla borde ha tillgång till en Ingela

20140418-112429.jpg

Äntligen påskledighet hörrni, så väldans skönt! För mig har tiden från sportlivet gått oerhört fort, men jag välkomnar den kommande påsklovsveckan. Min ledighet har inletts på bästa sätt. Igår avslutade jag torsdagen med ett spinningpass och den här morgonen inledde jag med gänget i crossfit-riggen. Båda passen bjöd på endorfinrus och glädje, och den där härliga yes I dit it-känslan var ett faktum efter båda passen. Ni vet när man har en liten övertalningsritual med sig själv om man verkligen orkar träna och sedan känner sig lycklig långt ner i tårna för att man verkligen gjorde det. Jag har haft en period när jag gärna tränar på egen hand, men dessa två pass gav sannerligen mersmak till den där härliga boosten och gemenskapen som träningssällskap ger. Tre av veckans hittills fyra pass har jag tränat tillsammans med andra. Det är ovanligt mycket för min mig, men jag gillar det. Det är kul att träna med andra.

Dessutom är det verkligen en ynnest att få träna tillsammans med Ingela. Jag har skrivit om henne som instruktör tidigare, men hon är helt galet grym och det tåls att skrivas igen. Ingela plockar fram det där lilla extra, både i sig själv men också i oss som deltagare. Det går liksom inte att stanna i sin bekvämlighetszon under Ingelas pass. Det är klippt omöjligt. Det jag gillar allra mest är att hon plockar fram jävlaranamma och glädje på samma gång. Jag sjunger med till musiken och har roligt och jag väsnas när det är jobbigt. Det är atmosfären som råder – sjung om du är glad och skrik när det tar emot. Som jag pustar och väsnas när det är jobbigt, det ska ni veta. Och bra musik, vilken källa till glädje!

20140418-111810.jpg

Efter passet åt jag en riktigt smaskig frukost. Äggen från Skäfshult i Södra Vi fick inleda påskfirandet tillsammans med en finfin kokosmjölksyoghurt toppad med gottigheter som är schyssta för kroppen. På sista tiden har jag inte bara fokuserat på att handla ekologiska produkter så mycket som möjligt, utan jag har också försökt att handla så mycket lokala råvaror jag kan. Det känns viktigt att göra vad en kan för att stödja de lokala producenterna. Hönsen i Skäfshult är frigående, och vid bra väder är de utomhus under tak. Det är höns som har det bra. Det här med att äta frukost i lugn och ro är något av det bästa jag vet. Jag kan utan problem fördriva en hel förmiddag, och den här heliga långfredagen ska jag ägna mig åt en härlig kombination av att ta det lugnt och skrota runt hemma ihop med att umgås med människor jag tycker om, skratta med hjärtat och dansa. Till kvällen ska jag hem till min vän Jennifer där det vankas festligheter och det ska bli riktigt trevligt. Med dessa två träningspass i bagaget känner jag att jag skapar riktigt bra förutsättningar för en påskhelg med sting.

Vad gör ni idag?

Om lyckan i ett par löparskor (och årets första mil!)

Just nu svävar jag som på moln. Jag känner mig stark. Jag känner mig uthållig. Och jag vet inte varför jag glömmer den här känslan med att springa då och då. Jag vet inte varför jag tidvis tröttnar och liksom tar den för given. Fast kanske är det bara så enkelt att vi ibland behöver trycka på paus för att kunna uppskatta och se tjusning i det vi tycker om. För att kunna utvecklas och komma till nästa nivå. Jag vet inte. Jag vet bara att jag tycker så väldans mycket om att springa. Att det gör att jag uppskattar kontrasterna; det är både jobbigt och roligt. Det är både rogivande och fartfyllt. Det är en maktkamp mellan ben och hjärna tidvis, men också en känsla av fullständigt samarbete. Jag tror att kontrasterna behöver finnas där för att utveckling ska kunna ske. I löpningen, i livet. För om något enbart är lätt och roligt kommer vi ju ingenstans, eller hur? Det är liksom där utanför bekvämlighetszonen som magin uppstår, som förändring sker. Det är utanför bekvämlighetszonen vi kan ta oss till nästa nivå. När jag faktiskt tar mig utanför den bekväma zonen men ändå hittar flowet känner jag mig oslagbar. Jag känner mig som en miljon svettiga kronor och on top of the world. Redo för att leda världen vilken dag som helst. Cilla for president, jajamän!

20140329-104344.jpg

För mig kan känslorna pendla mycket under ett löppass. Ena stunder kan jag känna att jag flyger fram lekande lätt. Nästa stund får jag bita ihop och mana på benen att ta sig framåt. Kom igen, lite till. Heja, heja! Skillnaden idag är att jag inte manar på mig själv på ett elakt sätt. Jag kunde vara fruktansvärt elak mot mig själv när jag sprang förr. Jag manade på mig själv genom att kalla mig själv elaka saker och trodde att det skulle motivera mig att ta mig framåt. Fast nä, det gjorde det inte. Och ärligt, om jag skulle stå vid sidan av och heja på någon annan skulle jag inte skrika åt den personen att hen skulle röra på sitt feta arsle eller skrika kämpa tjockis! Det är sådant jag har fått reflektera över och faktiskt medvetet jobba med. Givetvis har jag insett att jag tycker att det är roligare att springa och att jag blir mer peppad när jag hejar på mig själv på ett snällt sätt än när jag gör det på ett elakt sätt. Att vara snäll mot sig själv är många gånger en förutsättning för att lyckas och för att verkligen uppskatta det man lyckas med. Annars är risken att prestationsprinsessan är där och petar i resultatet. Lite bättre kan du allt. Så vill jag inte ha det. Jag vill vara nöjd med det jag presterar, och nöjd med den jag är. Det kan jag bara bli om jag är snäll mot mig själv.

Idag sprang jag min första mil på nästan ett år. Jag tror att sista gången var någon gång i april, maj förra året. Kanske någon gång under sommaren, jag minns inte riktigt. När jag vaknade idag till en strålande dag kände jag att jag ville dissa gymmet och ge mig ut i solen. Hela kroppen skrek efter att få vara utomhus och benen kändes pigga och fräscha. Någonstans inom mig fanns en röst som sa att jag ville tänja lite på gränserna i dag. Att försöka springa lite, lite längre. Att våga ta det lugnt, men att också se hur kroppen skulle svara på en längre sträcka. Jag brydde mig inte om tiden något särskilt när jag sprang men kan konstatera att jag inte har blivit söligare sedan sist. Inte alls faktiskt. På 47 minuter brände jag av en mil, utan att känna mig spyfärdig eller fullständigt utmattad. Det var jobbigt stundtals, absolut, men jag klarade av att hålla ett jämt tempo under rundan och ökade på ganska rejält på slutet. I mål: lycklig, stolt och alldeles fylld av vårkänslor. Det är en sådan vacker årstid just nu och jag vill verkligen ge mig ut så mycket jag kan den närmaste tiden för att uppleva våren.

20140329-104507.jpg

Och det där med solen i ögonen, det är något av det bästa jag vet! Hej älskade vår!

Kraftansträngning i crossfitriggen och mumsig grön drink

Idag krävdes det sannerligen en kraftansträngning för att ta sig igenom lördagspasset. Yeez! Jag hade inte ställt klockan den här morgonen, utan tänkte att jag skulle låta kroppen bestämma om det fick bli träning eller inte. Jag kände mig nämligen trött och mör i kroppen igår. Fast jag vaknade efter ganska exakt åtta timmars sömn och kände mig sugen på att träna. Och det är jag glad att jag gjorde! För det var så där ljuvligt jobbigt som jag bara älskar. Ingela, som håller i passet, kommer inte att kunna leda oss ett par lördagar och gav oss i dag ett upplägg att köra när hon inte är med. Istället för att springa (som vila) mellan övningarna fick vi istället bestämma övningar att lägga in. Och det blev lite så att vi alla ville bidra med roligheter och glömde liksom bort att några varv runt riggen är skönt som vila och därför lades det in en väldans massa övningar; burpees och mountainclimbers och utfall och skidhopp och balansövningar och det tog på energin. My God vad jag fick kämpa på sista varvet. Fast det var väldigt roligt och jag älskar, älskar energin vi har i gruppen. Peppen är grym!

Efter träningen satt det fint med frukost och ny energi i kroppen. Dagens frukost bestod av en grön drink och kokosmjölksyoghurt toppad med loppfrön och granola. Satt som en smäck! Den här gröna drinken är den som har blivit bäst den här veckan. Jag delar med mig av receptet nedan:

20140308-111410.jpg 20140308-111405.jpg

GRÖN DRINK:
1 kiwi
1 näve mango
½ fryst banan
1 näve spenat
½ avokado
granatäpplekärnor
1 tsk vaniljpulver
ca 5 dl vatten

Mixa samman i mixer/matberedare. Njut!

Jag fick ut två portioner av ingredienserna. Vill du inte göra två portioner samtidigt minskar du något på innehållet. Eller så ställer du in den ena portioner i kylskåpet och tar fram till lunch.